Herr talman! Den centrala utgångspunkten är att Sverige är ett av de ledande länderna när det gäller att hantera klimatfrågan. Vi har fler styrmedel som har verkat under längre tid och med större effekt än de allra flesta andra länder. Det ger oss en bra utgångspunkt för den här diskussionen. Vi är alltså mindre beroende av koleldning, oljeeldning, dieseleldning och bensindrift än vad man är i de flesta andra länder i världen. Det är väldigt positivt.
Jag tror att det skulle kunna vara en poäng i att vi försöker göra en liten omstart i den här diskussionen. Den gäller alltså inte huruvida vi vill öka biodrivmedlen. Den gäller om vi ska använda skattebefrielse eller kvotplikt. Jag förstår att det är roligt att vara i opposition ibland, för då kan man blanda bort korten och låtsas som att vi inte behöver förhålla oss till att verkligheten är som den är, men vi kan väl bara för en stund hålla oss kvar i verkligheten.
Skattebefrielsen är begränsad i unionsrätten. Det är inte så att vi under överskådlig framtid kommer att få någon förändring av det. Jag skulle välkomna det, men det är inte realistiskt att ta det som utgångspunkt. Då skulle vi fortsatt varje år behöva redovisa att vi inte har gynnat biodrivmedlen genom att de blivit billigare, för då är det en statsstödsfråga. Det är skälet till att Finansdepartementets skatteavdelning tycker att detta är en besvärlig lösning. Långsiktigt är det en lösning som innebär ett annat bekymmer som jag, om jag var socialdemokrat, miljöpartist eller vänsterpartist, skulle ta på ett visst mått av allvar.
Vi vill alltså minska användningen av koldioxidbränslen utan att förlora alltför mycket i skatteintäkter. Det är en utgångspunkt som vi borde vara överens om. Här har vi parametrarna för diskussionen, och då kan man nästan bara landa i den slutsats som regeringen har gjort.
Vi kan inte kringgå unionsrätten, för då hamnar vi i statsstödsfrågor. Vi kan låtsas att den kommer att ändras i framtiden, men den dagen då det börjar regna manna är det dags att ställa ut skålarna. Innan dess får vi förhålla oss till att unionsrätten är som den är. Då har vi frågeställningen: Är kvotplikten ett bra system? Ja, den är tvingande. Den har ingen statsstödsprövning. Det finns alltså ingen tveksamhet om vad som kommer att gälla, och det ger en långsiktighet i spelreglerna. Den ger oss våra skatteintäkter på plats, och den ger oss samma miljöeffekt. Det måste rimligen vara ett system som vi brett i riksdagen kan ställa oss bakom och med en inriktning som vi brett i riksdagen kan konstatera är den som måste gälla. Vi får miljöeffekten, vi får skatteintäkterna och vi får långsiktigheten.
Då kommer vi till den punkt som man kan diskutera, och den tycker jag att debattörerna i de senaste anförandena började närma sig, nämligen: Borde vi ha höjt kvotplikten mer för HVO? Borde vi komma tillbaka och höja kvotplikten mer för HVO? Det tycker jag är en frågeställning som man rent pragmatiskt ska följa år för år och justera när man gör bedömningen att det går att göra.
HVO är ett förnybart bränsle som fungerar i dieselmotorer fullt ut. Det är därför som det rent tekniskt har klassats som diesel. Det är inte fråga om något ställningstagande i den meningen. Då är frågan: Kan man öka de här kvoterna löpande framåt? Ja, det får vi väl pröva.
En relevant fråga i interpellationsdebatter med finansministrar varje år under de kommande tio åren är: Ska ni höja kvotplikten i år? Det kommer förmodligen att vara det styrmedel vi jobbar med framöver, eftersom det ger oss miljöeffekten, långsiktigheten och skatteintäkterna.
Kanske borde vi då från början ha sagt att det fanns en långsiktig inriktning på att kvoterna skulle höjas gradvis. Ja, jag kan hålla med om att man kanske borde ha varit tydligare när det gäller den här inriktningen. Men det är inte ett bra alternativ att gå mot skattebefrielse, och det är inte ett bra alternativ att sitta fast i det system som vi har i dag, utan det är kvotplikten som är det system som vi ska jobba med, herr talman.