Herr talman! Detta är på många sätt ett intressant betänkande. Det är en väldigt viktig fråga som behandlas, men det är också ett uttryck för ett arbetssätt som riksdagen håller på att utveckla och där jag tror att vi både måste och kan bli mycket bättre, nämligen att själva utvärdera de beslut som vi fattar.
Det har framgått av debatten, men jag tycker att det förtjänar att sägas några ord om den här processen som vi, liksom resten av utskotten i riksdagen, nu håller på att lära oss att hantera. Det är ovanligt på det sätt att det inte direkt handlar om kontroll av särskilda eller enskilda myndigheter utan tar ett mycket större grepp och upptar ett stort politikområde. Det gjorde att vi beställde in några forskarrapporter som på ett förtjänstfullt sätt så här liksom en bit in i resan utav vad det innebär att ha nationella minoriteter, hur språkkonventioner följs upp och vad det innebär, gör ett slags avstämning. Utifrån detta tillsammans med de motioner som väckts utgör det här betänkandet en del i den här diskussionen.
Vi försökte oss också på att ha ett slags öppna remisseminarier. Där tror jag att vi kan utveckla metoden mer. Vi hade lite otur i vår egen planering, för det kolliderade med en stor och intensiv arbetsbörda också av annat slag. Men själva intentionen att vi i riksdagen jobbar med stor öppenhet och själva möter de minoritetsgrupper som berörs av sådan här politik samt att vi tillsammans kan föra diskussionen är bra. Sådana försök har vi gjort, och jag tror att det här arbetet kan utvecklas.
Mats Einarsson diskuterade det här utifrån vad nationen betyder. Det är en ingång. Jag skulle vilja välja en annan ingång som ändå lite grann sätter detta i sitt sammanhang. Det finns ett gammalt favorituttryck som jag har stött på från en sociolog som talar om
unity in diversity
. Det råkar vara på engelska, och jag inser varför - det är inte så lätt att hitta någon sjyst svensk översättning. Möjligen skulle man kunna vända på det och säga att vi är olika men tillsammans. Det här är på något vis en beskrivning av det önskeläge som vi skulle vilja ha, nämligen att vi är olika, vi har olika språk, vi har olika traditioner och kultur men vi är tillsammans.
Då finns det kring dessa värderingar som vanligt två diken. Det ena är det gamla svenska nationalstatsbeteendet, som har gällt hos oss som i många andra sammanhang, nämligen att enheten betonas. I Sverige var den ovanligt långt gången tidigt där vi inte bara var en enhet utan också var eniga om kungen, om tron, om språket. Den politiken fick genomslag gentemot minoriteter av olika slag, men inte minst det som vi nu talar om, både våra urfolk och våra nationella minoriteter.
Men det finns en annan ytterlighet, och det finns naturligtvis i begreppet
diversity
där själva det unika, det som särskiljer, blir så överdrivet att själva enheten försvinner. Detta är en enhet som egentligen inte bygger på att vi ska vara eniga i allt men ändå se att vi hör ihop. På det här sättet tycker jag att politiken för nationella minoriteter i och för sig inte skiljer sig så mycket ifrån det som vi annars diskuterar när vi talar om integrationspolitik. Det handlar om att hitta balanspunkterna, där vi hittar formerna för att samarbeta och integreras som ett slags dubbelriktad rörelse där alla som är indragna faktiskt berörs och förändras samtidigt som vi har vår särart och vår identitet.
Den främsta identitetsmarkören är naturligtvis språket. Det kan vara tron och andra saker, men språkfrågan är oerhört viktig. Att på det sättet föra samman dem som vi har gjort i den svenska politiken tycker jag är ganska rimligt även om vi inser att det finns en del olika perspektiv. Jag tycker också att det i grunden är väldigt positivt att det nästan finns en tävling om att få tillhöra en minoritetsgrupp. Jag tycker att det är ett gott tecken i vår tid och på vårt samhälle att man faktiskt ser värdet av det, och det tror jag verkligen att det finns.
Detta skulle vara den ram som för mig är viktig i en sådan här fråga.
Sedan finns naturligtvis det mera praktiska problemet med att hantera det här som en politikfråga, och det är profileringsfrågorna. Jag tycker kanske att det riktigt sorgliga var när vi häromdagen tog nästa steg i handlingsplanen om mänskliga rättigheter, där vår reservationslista var en av de längsta vi haft i ett KU-betänkande. Det kan naturligtvis ge en väldigt splittrad bild, en bild av att vi är väldigt dåligt överens om de övergripande målen. Det är olyckligt, för jag tror inte att det är sant. Vi står ganska enigt bakom den ambition och den linje som finns.
Men det finns också en annan möjlig tolkning - kanske snarare misstolkning - av en sådan lång reservationslista, och den är att det alltid finns någon som vill vara godare än de andra, som vill mer. Jag funderade en stund på vad det skulle innebära om man kostnadsberäknade den reservationslista som finns till det här betänkandet. Det innebär inte att jag säger att det är onödiga eller omöjliga insatser, men att nu hävda att allting kan göras, eller anlägga ett tonfall av att det borde ha gjorts för länge sedan, tycker jag är politiskt bekymmersamt. Jag tycker därför att det här tillsammans med handlingsplanen för mänskliga rättigheter, som för övrigt innehåller just en lång rad framåtsyftande, aktiva och för all del säkert kostnadskrävande förslag i den här riktningen, är goda och viktiga steg framöver.
Jag förmodar att någon kommer att begära replik på mig, så därför tror jag att vi kommer tillbaka till vissa detaljfrågor. Men låt mig ändå nu säga att teckenspråksfrågan är en fråga som vi har lyft fram flera gånger från KU:s sida. Som en god tanke sker just i dag överlämnandet av betänkandet från den utredning som nu jobbat under några år till socialminister Berit Andnor, och just den här veckan är ju också teckenspråkens vecka. Här finns mycket för oss att göra framöver, men att just i dag springa iväg i enlighet med reservationerna är naturligtvis inte möjligt.
Herr talman! Jag står bakom det här betänkandet. Jag tycker att vi skulle ha haft lite färre reservationer, men det finns ju alltid någon som är godare. Vi får väl lyssna till dem också.