Herr talman! Jag blir Kerstin Lundgren delvis svaret skyldig när det gäller vårt sätt att hantera detta. Vi har så att säga samsett de två konventionerna, vilket det ju finns rätt goda skäl för. Jag talar om identitet i allmänhet. Den kan innehålla olika saker, men språket är kanske den tydligaste markören.
Man kan närma sig den frågan med samma inställning som Kerstin nu har beträffande teckenspråket, men då från ett helt annat håll, nämligen att det är språket som är överordnat. Jag vill därför inte alls utesluta att vi i framtiden behöver nyansera detta och låta konventionerna stå för sig. Mitt minne säger mig dock att vi valde att samse dem, och i det läget är ju inte någon som talar svenska föremål för besluten.
Om det sedan är djupt olyckligt eller inte kan man möjligen diskutera. Jag tror nämligen inte att det är de med svenska som modersmål, även om det är en finlandssvensk version, som är de stora förlorarna, utan vi har rätt mycket att göra på de områden vi slagit in på. Men om konventionerna ska läsas var för sig ligger det naturligtvis ganska mycket i invändningarna.