Herr talman! I början av den här mandatperioden kunde man säga att den nationella minoritetspolitiken var ett nytt politikområde. Det kunde man säga därför riksdagen under riksmötet 1999/2000 beslutade att Sverige skulle skriva under Europarådets ramkonvention om skydd för nationella minoriteter samt den europeiska stadgan om landsdels- eller minoritetsspråk.
Nu har det gått drygt sex år sedan vi i februari år 2000 undertecknade konventionen om stadgan. Med det sände vi signalen att vi på allvar vill lyfta fram vårt lands nationella minoriteter. Vi tog på oss ett mycket viktigt ansvar.
I regeringens proposition från 1998/99 nr 143 står det: Det lämnas förslag till åtgärder som behövs för att Sverige ska kunna ratificera Europarådets ramkonvention om skydd för nationella minoriteter och den europeiska stadgan om landsdels- eller minoritetsspråk. Det innebär att Sveriges nationella minoriteter och deras språk erkänns samt att minoritetsspråken ges det stöd som behövs för att de ska hållas levande. Härigenom läggs en grund för en samlad svensk minoritetspolitik.
Det är precis så det är. Grunden lades då. Därefter måste man förstås gå vidare.
Det har visserligen tillsatts en rad utredningar, främst när det gäller samerna. Det har även lagts fram två propositioner, en om svensk språkpolitik och en om ett ökat samiskt inflytande samt en skrivelse som vi behandlade här i går om en nationell handlingsplan för de mänskliga rättigheterna.
Men det saknas en mer samlad redovisning från regeringen om vad som har gjorts och ett tydliggörande av viljeinriktningen när det gäller den nationella minoritetspolitiken.
Europarådets ministerkommitté övervakar på vilket vis Sverige genomför ramkonventionens bestämmelser. Och kommittén drar slutsatser av vad som har gjorts och kommer med rekommendationer.
Sverige har kritiserats, inte bara av ministerkommittén utan även i andra sammanhang. Vi är nämligen inte så bra som vi borde vara när det gäller vår nationella minoritetspolitik. Detta har även visat sig i studier som utskottet låtit genomföra och i samband med de seminarier som var en del av konstitutionsutskottets uppföljning och utvärdering. Detta betänkande bygger nämligen på ett initiativ från riksdagens sida och inte på något initiativ från regeringen.
I utskottets betänkande finns det inte mindre än 22 reservationer, och Folkpartiet står bakom hela 12 av dem. I huvudsak handlar dessa reservationer om att stärka de nationella minoriteternas ställning mot vad man kan kalla storsamhället eller majoritetssamhället. Och det kan göras på många olika sätt. Till exempel handlar det om ett sammanhållet bidragssystem för det ekonomiska stödet till minoritetsorganisationer.
Eftersom KU:s utvärdering visat på att det behövs en allvarlig diskussion och en analys inom detta område, är det märkligt att utskottet inte vill sträcka sig så långt som att påtala för regeringen vad som har uppmärksammats.
Ett annat område som jag vill beröra är det som handlar om utbildning. Europarådets ministerkommitté har som jag sade tidigare pekat på brister, och framför allt gäller det utbildningsområdet. Även Skolverket har i en rapport lyft fram brister inom utbildningsområdet, brister som kan innebära att språken hotas. Alla som sitter här och lyssnar förstår att ett språk som försvinner inte kommer tillbaka.
Även de representanter för de nationella minoriteterna som deltog i KU:s seminarier lyfte fram utbildningsfrågan som särskilt viktig. Utskottsmajoritetens motivering handlar om att man inte ska föregripa de utredningar som har genomförts inom området. Här vill jag säga att det nu brinner i knutarna. Det är bråttom. Och det får inte bli som med ILO-konventionen 169, det vill säga att regeringen ideligen lovar att den ska ratificeras så snart som möjligt. När det gäller ILO-konventionen 169 sades det att den skulle ratificeras inom mandatperioden, och då talar jag om den här mandatperioden. Regeringen sade det i en skrivelse till riksdagen 2003, men ännu har den inte ratificerats, och vi vet inte heller när det blir.
Jag menar att det händer för lite. Det går för långsamt.
En annan viktig markering skulle kunna vara att omnämna de nationella minoriteterna i regeringsformen. Vi är faktiskt fyra partier som anser att det är så viktigt så att vi vill ge detta som ett särskilt uppdrag till Grundlagsutredningen.
Två av de personer som står bakom denna reservation är dessutom ledamöter i Grundlagsutredningen. Och heder åt dem som inte nöjer sig med att tro att detta kommer att lösa sig av sig självt utan faktiskt vill sträcka sig så långt som att ge det som ett uppdrag till regeringen.
Ytterligare ett sätt att synliggöra de nationella minoriteterna och bidra till språkens användning är att information finns tillgänglig på språken. En bra början är då att riksdagen, regeringen och de statliga myndigheterna erbjuder information på språken, åtminstone på sina hemsidor.
Det blev verkligen en överraskning för mig när jag upptäckte att det gick att prenumerera på riksdagens EU-information på spanska men inte på finska, som är ett av de största nationella minoritetsspråken. Det är 450 000-500 000 människor som talar finska. Men enligt de finska representanterna som deltog i utskottets seminarium har informationen på finska minskat sedan 70-talet. Så utvecklingen går faktiskt åt fel håll. Ett argument som de gav uttryck för var att de flesta finländare kan svenska. Men med en sådan inställning menar jag att man inte har förstått någonting. För att ett språk ska överleva måste det användas så ofta som möjligt, helst dagligen.
Det finns väldigt mycket mer att säga om detta eftersom det finns väldigt många områden att ta upp. Men jag tänkte sluta här.
Folkpartiet står givetvis bakom alla de tolv reservationer där det finns med, men för tids vinning vid voteringen senare i dag yrkar jag bifall här och nu endast till reservationerna 3 och 14.
I detta anförande instämde Helena Bargholtz (fp).