Herr talman! Nästa år hålls en grön världskongress i Benin eller möjligen i Kenya i Afrika där gröna storheter som den kenyanske biträdande miljöministern Wanghari Maathai och den brasilianske gröne kulturministern Gilberto Gil kommer att närvara.
Temat för kongressen blir minoritetsfrågor. Det är inte speciellt konstigt. Gröna partier har i de länder där de haft en möjlighet att få inflytande vid sidan av arbetet för miljö- och rättvisefrågor prioriterat just att lyfta in minoriteter som har hamnat utanför i beslutsmaskineriet.
I Mexiko är det de gröna som har fått in de indianska grupperna i parlamentet, i Brasilien likaså. I flera afrikanska länder börjar nu gröna partier som börjar få visst inflytande att prioritera minoritetsfrågorna.
Herr talman! I Sverige gör vi vad vi kan för att hålla fast i samma fanor och se till att lyfta fram samma frågor, inte minst genom det arbete som Miljöpartiet ihop med många andra driver i antidiskrimineringsfrågor. Det gäller då både gentemot erkända nationella minoriteter och andra människor i vårt land.
Herr talman! Det betänkande som riksdagen nu debatterar, KU19 om minoritetsfrågor, är resultatet av en förankrings- och uppföljningsprocess i utskottet där vi vid några tillfällen har haft möjlighet att följa arbetet, att sitta ned och diskutera och försöka komma fram till gemensamma slutsatser.
För en gångs skull, kanske man kan säga så, är därför det viktigaste i det här betänkandet inte de eventuella meningsskiljaktigheter som finns och som markeras i olika reservationer, utan det är den eniga text som partierna gemensamt har kommit överens om. Här finns en lång rad markeringar som jag inte ska uppehålla kammarens tid med men som jag rekommenderar att man läser igenom.
Det finns dock på ett par punkter markeringar i form av reservationer. Jag tänkte säga något om några av dessa.
I reservation 13, herr talman, lyfter Miljöpartiet och Centerpartiet fram frågan om teckenspråket. Teckenspråket är modersmål för dem som är döva sedan barndomen. Sverige var ett land som tidigt införde och erkände teckenspråket 1981. Teckenspråkets ställning som språk har senare bekräftats i olika stadier, bland annat i Minoritetsspråkskommittén 1997. På så sätt kan man säga att det är fastslaget i Sverige att teckenspråket är ett eget språk. Teckenspråket har dock inte ännu fått status som nationellt minoritetsspråk. Det leder till en del komplikationer. Det finns inget beslut om vilken legal ställning teckenspråket kan anses ha, och det finns flera andra faktorer som talar för att teckenspråket borde betraktas som ett nationellt minoritetsspråk i enlighet med Europarådets konvention. Detta är vad vi lyfter fram i reservation 13.
I reservation 22 lyfter Miljöpartiet och Vänsterpartiet fram ett antal frågor om den romska minoriteten. I Europa i dag räknar man med att det lever 12 miljoner romer. 4 miljoner av dessa lever i vad som enligt Europarådet betraktas som total misär, helt utanför samhället, helt utan rättigheter. I Sverige har vi kommit längre än i många andra europeiska länder, men det finns fortfarande krav som bör drivas för att få bort fördomarna mot romer och för att förbättra romernas ställning. I reservationen tar vi upp krav på att Forum för levande historia ska få i uppdrag att lyfta fram den antiziganism som har funnits i det svenska samhället i ljuset och belysa det så att vi kan lära på ett bra sätt av historien och också av de övergrepp som fortfarande sker.
Vi vill också att den nationella handlingsplanen för mänskliga rättigheter ska kompletteras med förslag till åtgärder för att höja romers kunskaper i sitt eget språk. Vi vill exempelvis att det måste finnas formell kompetens att undervisa i romani, och det måste tas fram instruktioner för hur romani skrivs och stavas. Det skulle kunna ingå i den nya språkvårdsorganisationen och bedrivas i samarbete med ett universitet eller en viss högskola.
Jag yrkar därför bifall till reservation 22.
Herr talman! I reservation 8 lyfter Miljöpartiet ihop med Vänsterpartiet och Folkpartiet fram frågan om ILO-konventionen 169. Frågan och reservationen är väl ett bevis på det som jag sade inledningsvis, att i stora stycken har man lyckats samla sig till en viss form av enighet mellan riksdagspartierna. Regeringen har ambitionen att underteckna ILO-konventionen. Vi har dock under ganska lång tid hört om den här ambitionen, och det har under ganska lång tid diskuterats hur det verkligen ska göras allvar av det. Det har ifrågasatts om de insatser som görs är tillräckliga. Därför tycker vi att det var befogat med en reservation i vilken man klargör att det måste vara så att man under nästa mandatperiod ser till att vidta de åtgärder som behövs för att ILO-konventionen 169 om ursprungsfolk och stamfolk i självstyrande länder ska kunna undertecknas också i Sverige. Det är faktiskt så länge Sverige inte har undertecknat den konventionen en skamfläck på vår minoritetspolitik.
Avslutningsvis, herr talman, vill jag givetvis markera att jag står bakom alla de reservationer som bär mitt namn och utskottsmajoritetens ställningstagande i övriga delar. Flera reservationer har redan diskuterats, till exempel reservation 3 som Kerstin Lundgren förtjänstfullt redogjorde för, och också reservation 12 har markerats tidigare.