Herr talman! Vi ska nog inte dramatisera förhållandena inom alliansen. Vi är väldigt eniga om vissa utgångspunkter. Det står även i betänkandet att miljöministern tillkännager att det behövs en reformering med större inflytande för lokala intressen men att det inte ska ske på bekostnad av olika naturvärden.
Herr talman! Jag får väl hålla med om Jan-Olof Larssons verklighetsbeskrivning från västkusten - den är naturligtvis riktig. Det har väl aldrig varit någon tanke att vi i Sverige skulle ha ett system där vi börjar flytta ned staketen i strandkanten.
Problemet är att den förra regeringen aldrig lyckades få fram någon konstruktiv lösning på det här. Problemställningen är att vi har en kommunal angelägenhet med ett väldigt stort nationellt intresse, och på något vis måste man ha ett regelverk som löser problemet. Det misslyckades man ta fram. Jag vet inte om det var regeringskonstellationen då som inte lyckades enas - det kan man misstänka. På något sätt måste det lokala intresset in.
En annan utgångspunkt är att vi måste ha regler som är generella, som går att använda både i ren glesbygd och i högexploaterade områden. Det var en av de saker som den förra regeringen aldrig lyckades komma till skott med. Man försökte dela in Sveriges kommuner i olika kategorier, och de gränsdragningar som då gjordes var inte rimliga.
Precis som Bengt-Anders Johansson var inne på saknar dagens system flexibilitet. Det krävs att man skaffar ett system där det lokala intresset kan komma in mer.
Från Folkpartiets sida har vi inte fastnat så väldigt mycket i att man måste ändra lagar och sådant. Vi tycker att detta kan ligga kvar inom miljöbalkens ram. Det är egentligen inte det som är den stora frågeställningen, utan det är hur man på ett ansvarsfullt sätt kan få in det lokala intresset.
Vårt förslag var hela tiden under den förra mandatperioden att man ska fånga upp det som vissa kommuner har försökt göra, bland annat på Öckerö, men inte kunnat föra i hamn på grund av att lagstiftningen har hindrat det. Det är att en kommun som vill ändra sin strandskyddslinje ska kunna göra det utifrån ett lokalt perspektiv, men i ett otvunget läge.
De dispenser som vi alla kanske kan vara oroliga för ges i dag när det finns ett projekt, och det vägs aldrig mot att det skulle kunna ligga någon annanstans - det är antingen där eller inte alls. Då finns det en risk för att det ges en del ganska olyckliga dispenser. Men om en kommun går in lite mer planmässigt, typ i sin översiktsplaneprocess, och diskuterar frågan kommer de flesta kommuner helt klart att upptäcka att det finns skyddsvärda områden och mindre skyddsvärda områden.
Om man då med den stora inventeringen som grund kan rita in sin egen lokala strandskyddslinje ska vi säkert upptäcka att den kanske är 500 meter på vissa ställen och 25 meter på andra ställen och uppfyller de krav vi har.
Vi får inte glömma att det här är ett nationellt intresse. Länsstyrelsen ska vara med i processen hela tiden, och länsstyrelsen ska fastställa detta som statens representant. Då har vi den lösningen att vi kan kombinera den kommunala angelägenheten med det nationella intresset utan att på något vis riskera att naturvärden och tillgänglighet till stränder går till spillo.
Utifrån den utgångspunkten, med den diskussion som nu förs på Miljödepartementet, tror jag att vi kommer att komma fram till en väldigt bra lösning och kan få ett system som fungerar för alla kommuner i Sverige.