Fru talman! Vi debatterar nu miljö- och jordbruksutskottets betänkande nr 12,
Biologisk mångfald
. Jag kan börja med att naturligtvis ställa mig bakom alla Miljöpartiets reservationer, och jag yrkar bifall till reservation nr 9.
Här tas en bred samling av frågor upp, och det tyder väl också på hur viktigt det här är och hur insyltade vi människor är i livets väv - så kanske man kan uttrycka det.
Vi talar om variationsrikedom, mångfald och diversitet. Bevarandet av biologisk mångfald har fått en framträdande roll i naturvårdsarbetet. Samtidigt blir det lätt konflikter med de ekonomiska vinstintressenas kraft. Den här balansen mellan vad som ska skyddas och vad som behöver bli befriat från sådant är allt svårare att hantera. Konkurrensen hårdnar mellan olika behov, mellan råvarutillgången och människans ökande krav på tillvaron, och mellan den ökande befolkningen och den orättvisa fördelningen av resurser.
För att förstå att det inte är vissa enstaka små områden som ska vara inhägnade reservat för ett antal utrotningshotade arter behöver vi en bred förståelse för just den biologiska mångfaldens värden och dess betydelse för allt och alla, också för den som egentligen aldrig brytt sig om att lära sig namnet på en enda växt eller för den som bara gillar att sitta vid en dator och utveckla nya spel. Det handlar ändå om värden som alla behöver. Med den ökade förändringen av klimatet slår man ju också fast i IPCC:s rapport att den biologiska mångfalden är oerhört viktig som en buffert i klimatförändringarna.
Skogen är en av landets viktigaste naturresurser. Det finns ett delmål om att 900 000 hektar skyddsvärd skogsmark ska undantas från skogsproduktion till år 2010. Det kan låta som ganska mycket, men om man tar i beaktande att 97 procent av vår skog är produktionsskog i dag så är det en ganska liten del. Det krävs en del pengar för att nå det målet. I samma stund har regeringen i sitt vårbudgetförslag aviserat att man ska satsa på havet i stället för på biologisk mångfald. Det är beklagligt om det blir en försämring av satsningarna på den biologiska mångfalden jämfört med hur det var tänkt.
Det man sätter sitt hopp till är att utveckla nya former av avtal. Jag tycker att det är intressant, och från Miljöpartiet ser vi med intresse på det. Men det har varit ganska tydliga signaler från olika håll om att inte röra de här pengarna, som tidigare har varit utlovade. Vi har fått det till oss i utskottet. Jag är orolig och vet att fler är det också.
Det är i år 300 år sedan Carl von Linné åkte runt på sin resa i Sverige och inventerade och klassificerade växter. Det är något som har uppmärksammats mycket. Jag trodde faktiskt inte att man i samband med Linnéåret skulle föreslå neddragningar av pengarna till biologisk mångfald.
Jag deltog i Flora- och faunavårdskonferensen i Uppsala den 2 maj, som Artdatabanken hade ordnat. Det var en ganska stor uppslutning av människor som är intresserade av den biologiska mångfalden. Jag såg inte så många från alliansens partier där, men det kan ju ha olika förklaringar. Miljöministern var i alla fall där och höll ett intressant och bra tal där han lovade att vi skulle klara den biologiska mångfalden. Jag vet inte riktigt hur, men så sade han.
Det är ju så att många gamla växter, som också kallas för kulturväxter, lever på marginalerna. Likadant är det med stora mängder av våra insekter. I dag kan man gå kurser hos Hushållningssällskapet för att lära sig att bygga insektsmiljöer i odlingslandskapet. Man kan lära sig att bevara åkerkanter eller strängar mitt i åkrarna för att gynna vissa arter som är hotade. Deras miljöer har inte haft ett ekonomiskt värde, och har man ingen prislapp är det svårt att hävda sig i samhället.
Jag var på besök i Sundsvall, och då fick jag uppleva olika typer av skyddade skogsområden och vissa biotopskydd i skogen. Detta bygger ju på att det finns väldigt duktiga människor som vet hur man hanterar de här frågorna och hur man kommunicerar. Det var intressant att se de här projekten.
Jag fick också uppleva projekt där man bränner skog för att gynna vissa arter som har det svårt i dag eftersom det är allt färre skogsbränder, och det är ju också någonting som vi har försökt undvika i våra produktionsskogar. Men det finns vissa arter som behöver en brand för att kunna överleva.
Det råder konkurrens mellan råvarorna, och trots att Sverige är ett skogrikt land kommer det att bli än svårare att hävda de biologiska värdena, tror jag. Vi ska hitta nya bränslen, och vi sneglar väldigt mycket på skogen och råvarorna.
Strandskyddet och dess framtid är en annan fråga som känns väldigt olustig. Jag skulle önska att jag bara kunde hålla med om att det bästa vore att strandskyddet sköttes av kommunerna, för visst är det en god grundinställning att människor som bor på en plats vet bäst hur det är och ser ut. Men jag är inte alls övertygad om att det är en klok och bra lösning.
I alla vackra kommuner med kust och vattendrag finns det ett enormt tryck på att få äga en bit av utsikten. Vilka kommunpolitiker orkar stå emot trycket när utflyttningen accelererar och det man kan erbjuda som är mest attraktivt är att sälja läcker strandnära mark? Jag tror att det är en farlig väg att luckra upp strandskyddet, och därför föreslår vi inte det. Vi ser det som ett hot, och vi ser faran och hur de ekonomiska krafterna kan vara förödande på det här viset.
Det finns även ett viktigt biologiskt värde med obebyggda och bevarade stränder. Många av våra vänner i floran och faunan behöver ostörda stränder för att leva. Klimatförändringarna kommer också att innebära ökade vattenflöden, och vissa strandområden är i dag redan bebyggda, med stora risker för framtida hot. Det finns utpekade områden där man, trots risker, gett dispens för byggnader, bland annat vid Vänern. Vem tar ansvaret om det händer någonting i framtiden? Gör kommunpolitikerna det då?
GMO-grödor och -djur är också någonting som kommer upp i det här betänkandet. Jag skulle vilja säga att människorna är kreativa varelser. Vi är otroligt kreativa. Helt klart kan man fundera om det alltid är nödvändigt att göra saker bara för att man kan göra någonting. Den här frågan kommer gärna upp i samband med genförändrade grödor.
Jag är inte helt avståndstagande mot allt vad genteknik heter, men jag är starkt ifrågasättande. Jag tror att det pågår ett arbete som ska placera den nya regeringen på en grund i frågan, och det ska bli intressant att se var man landar - framför allt hur man tänker bemöta människors skepsis. Det är inte så att jag, min granne eller de flesta människorna efterfrågar genförändrade växter och absolut tycker att det är viktigt.
De här löftena om att rädda människor från världssvält genom genförändring så att vissa brister på näringsämnen kan tillsättas, de har inte blivit som det var tänkt. Att genmodifiera en nejlika för att få fram nya färger är ett högt spel för att snabbt få fram en ny färg. Man vill gärna jämställa genteknik för grödor med växtförädling, men jag delar inte den åsikten. Man har ett tidsperspektiv som inte finns med när man genmodifierar, och man flyttar mellan artbarriärer, något som aldrig skulle ske på naturlig väg.
I dag pågår försöksodling av genmodifierade växter i Sverige. Tiden kommer då kommersiell odling inträffar. Jag undrar vems önskan det är. För konsumenter driver vi frågan om märkningen och anser att konsumenten har en valfrihet, och man kan vara tillfyllest och vara nöjd.
Jag tycker frågan är större än så. Om jordens jordbruk framför allt använder monokulturer och på grund av det får problem med sjukdomar och skador innebär det att man bara kan välja en väg att gå där det utvecklas system med bekämpningsmedel, den typen av brukande. Nästa steg blir att genmodifiera växter. Eller ska vi välja en väg med ekologisk inriktning där hänsyn och ansvar tas, där växeljordbruk och mångfald gynnas och där resurser används med förstånd? Jag tycker det. I dag finns stora ekonomiska intressen för att driva på den accelererande gentekniken. Man är blind och ser endast en väg. Allt ska lösas på det sättet. Då glömmer man den artrikedom och mångfald som faktiskt finns.
Hotet är större än nyttan. Om vi får resistenser i naturen, sådana som vi själva skapat och som flyttar från avsedda växter till vilda arter, vet vi inte riktigt hur vi ska hantera det hela. Jag jämför det nästan med kärnkraftssatsningarna. Vi börjar på något som vi inte kan hantera i slutändan.
Jag går tillbaka till frågan om skogen. Alla säger att vi inte når målet med skyddsvärd skog. Ändå tar alliansen bort pengarna. Vi har inte nått målet, och vi måste hitta på något nytt. Jag undrar vad. Är det nya typer av överenskommelser? Det kostar väl också någonting?