Fru talman! Låt mig börja med att yrka bifall till
reservationerna 2 och 4.
Det har varit intressant och belysande att höra da-
gens budgetdebatt. Den har innehållit en granskning
och ibland ett mästrande av oppositionens budgetal-
ternativ.
När vi nu kommer till tilläggsbudgeten, dvs. ett av
två tillfällen under budgetåret då regeringen kan rätta
till sina - och låt oss, fru talman, kalla det så - fel-
budgeteringar för innevarande år, då känns det som
att detta ärende borde ha föregått budgetdebatten.
Självklart är det rimligt med en kompletterings-
proposition och tilläggsbudget. Verkligheten är inte
statisk. Men majoriteten faller på sitt eget grepp när
den mästrar. De faktiska felbudgeteringar som vi nu
behandlar är långt större än de potentiella dylika som
de under dagen kritiserat oss, och inte minst några
andra, för.
Är inte detta, fru talman, uttryck för en, låt oss sä-
ga, besserwisserattityd, som dessutom i stor utsträck-
ning går tillbaka på lånta tjänstemannafjädrar och
större resurser?
Vårt budgetalternativ för 1999 har sedan länge
fallit, men när vi nu ser närmare på t.ex. utgiftsområ-
de 10, vad gäller sjukpenning och rehabilitering,
undrar jag hur pass oförutsett detta egentligen kan
sägas ha varit för regering och stödpartier. Det rör sig
här om en avvikelse på 35 % jämfört med budget,
alltså närmare 7,5 miljarder kronor.
Fru talman! Här har regeringen och majoriteten
genom åren använt kommunsektorn som ett statsfi-
nansiellt dragspel och dessutom under en längre peri-
od vältrat över kostnader på kommuner och landsting.
Verksamheterna har ofta en hög effektivitet och god
kvalitet, självklart. Men personalen utnyttjas alltför
ofta alltför hårt.
Arbetslivet är stressigt, sjukvårdspersonalen får
inte tid för sina patienter t.ex., vårdtiderna kortas och
patienter ses lätt som en ekonomisk belastning. Re-
sultaten i skolorna försämras och lärare blir utbrända.
Alarmsignalerna är många. Vem hade t.ex. hört talas
om bemanningsföretag för några år sedan? Nu dyker
de upp som svampar ur jorden, ofta på grund av dålig
personalpolitik och dåliga löner.
Fru talman! Även vänsterpolitiker borde väl pröva
sådana enkla möjliga samband. Eller går det inte när
de själva bildar en styrande överhet, t.o.m. en politisk
överklass, kanske?
En statsekonomi i balans till kostnaden av ökade
sjukskrivningar, skulle någon kunna formulera det.
Man skulle också kunna säga att arbetare och tjäns-
temän inom offentlig sektor, fru talman, exploateras
eller varför inte, med gammal god vänsterterminolo-
gi, sugs ut av nuvarande vänsteröverhet med sjuk-
skrivningar som logisk följd. För den historiskt oiniti-
erade skulle det kanske förefalla paradoxalt att den
samlade vänstern administrerar en rovdrift på männi-
skor och personal, och enligt uppgift också i många
fall - alltför många fall - en usel personalpolitik.
Exploateringen av de anställda och ett tilltagande
främlingskap för den gemensamma sektorn av de
anställda i samma sektor blir ett faktum.
Vad kan man nu tänkas göra åt orsakerna till den-
na felbudgetering, fru talman? Hur ska svenska arbe-
tare och tjänstemän kunna bli friskare? Hur ska de
kunna få arbetsmotivation och arbetsglädje åter?
Vilka åtgärder planerar majoriteten, fru talman? Det
kanske Bengt Silfverstrand kan ge svar på. Kanske
möjligtvis gårdagens glada och försonande budskap
om grundvärden och annat skulle kunna bidra till att
lösa en del bekymmer, förbättra personalpolitiken och
skapa ett såväl kroppsligen som själsligen friskare
Sverige. Vad vet jag, fru talman, och vad säger Bengt
Silfverstrand?