Fru talman! Vi politiker säger ofta att vi är i en förtroendebransch. Det gäller i högsta grad för Riksbanken också, för inflation handlar så oerhört mycket om förtroende och om förväntningar. Litar inte folk på att Riksbanken kommer att klara av att hålla inflationen nere börjar inflationsförväntningarna att skjuta i höjden. När folk förväntar sig hög inflation märks det också när löner och priser drivs upp, och så är inflationsspiralen i gång.
Då krävs det en riksbank som vågar ta i med hårdhandskarna, och klarar den inte det snurrar spiralen bara ännu fortare. Alternativet är en inbromsning som blir hårdare än vad den hade behövt vara.
Den riksbank som däremot lyckas bygga upp ett grundmurat förtroende om att man verkligen kommer att klara av att hålla inflationen på den nivå där den ska vara har väldigt mycket vunnet. En ränta som höjs eller sänks med säg 0,25 procentenheter vid behov, lagom ofta och lagom mycket för att aktörerna ska lita på att Riksbanken begränsar inflationen, ger goda förutsättningar för en ekonomi som utvecklas i en lugn och stabil takt i stället för med ständiga inbromsningar och gasningar.
Att en låg och stabil inflation i sig är gynnsam för den ekonomiska utvecklingen borde man inte behöva påminna om. Men det kan ändå vara värt att säga det och att fördelarna är stora med att slippa de snedvridningar och den osäkerhet som följer av en hög och oförutsägbar inflation.
Mot den bakgrunden är det väldigt kul att kunna konstatera att vår svenska riksbank är just en sådan riksbank som har lyckats uppnå ett grundmurat förtroende för att man tar inflationsmålet på största allvar genom en kompetent och en konsekvent penningpolitik.
Utan att försöka sno åt oss äran för det tror jag ändå att det spelar in att vi har en så pass bred uppslutning här i riksdagen kring inflationsmålet och kring den självständiga Riksbanken. Sedan har vi Vänsterpartiet som sticker ut genom att hålla fast vid ekonomiska teorier som de flesta andra övergav någon gång på 70-talet. Men ledamöterna från Vänsterpartiet har hunnit gå nu. Jag ska därför vara lite försiktig med kritiken eftersom de inte har någon möjlighet att bemöta den. Men jag kan säga till Stefan Attefall att det är klart att det inte är någonting som man önskar sig av en framtida regeringspartner, men jag tror nog att det ska gå att hantera.
Den breda uppslutningen ger ändå en stabil grund för penningpolitiken och minskar risken för ryckighet i det penningpolitiska ramverket med minskat förtroende som följd.
Att Riksbanken åtnjuter ett stort förtroende innebär förstås inte att Riksbanken aldrig fattar beslut som i efterhand framstår som mindre lyckade, men det innebär att man fattar beslut som vid beslutstillfället framstår som kloka. Det är vitalt för förtroendet för Riksbanken. Här kan vi konstatera att utvecklingen går mot än större öppenhet. Bland annat har de penningpolitiska rapporterna kompletterats med Riksbankens egen prognos för den räntebana som man lägger till grund för sina inflationsprognoser. Numera har man också presskonferenser efter varje penningpolitiskt möte, även om man beslutat att inte förändra reporäntan. På så sätt tydliggör man för aktörerna hur man resonerar.
Givetvis spelar prognosernas kvalitet en stor roll för möjligheten att fatta beslut som även i efterhand framstår som kloka. Att göra prognoser är svårt, särskilt om framtiden, brukar man säga, och penningpolitiken är inget undantag.
Så här i efterhand kan man konstatera att Riksbanken har missbedömt produktivitetsutvecklingen och därmed dragit felaktiga slutsatser om tillväxt- och sysselsättningsutvecklingen. Detta är visserligen ett misstag som Riksbanken delar med i stort sett alla andra prognosmakare, men det vore ändå värdefullt med en djupare analys från Riksbanken om hur den ser på bakgrunden till felbedömningen.
Man kan också konstatera att Riksbanken har underskattat inflationsökningen i slutet av förra året, med en möjligen något för låg ränta och därmed kraftigare ökning av inflationen som följd. Nu är vi uppe i 4 procent, och det är klart att det inte känns bra i magen. Samtidigt ska man vara medveten om att dessa kraftiga prisökningar på mat och energi inte var lätta att förutse.
Någonting som har varit omdiskuterat är Riksbankens ledamöters signaler, alltså om de före besluten vid tal och liknande ska kunna pysa ut lite grann om vad de tror om eventuella ränteförändringar framöver. Det något som de beslutade att upphöra med i maj 2007. Det är klart att det kan upplevas som olyckligt om man på förhand binder upp ledamöterna inför direktionsmötena så att man inte kan föra en förutsättningslös diskussion. Om man å andra sidan signalerar i förväg är risken för att marknaden tas på sängen vid en ränteförändring som man inte alls hade väntat sig mindre.
Det är mycket möjligt att den kommunikationspolicy som Riksbanken nu har antagit är en bra kompromiss. Men jag tror att det kan finnas anledning att följa denna fråga noga.
Sammantaget tycker jag ändå att Riksbanken lever upp till det omdöme som den har fått i denna oberoende utvärdering som en av de bästa centralbankerna i världen. Därmed är det inte sagt att vi kan luta oss tillbaka. För att behålla den positionen krävs det fortlöpande debatt och uppföljning av penningpolitiken. Det är också någonting som utskottet föreslår. På så sätt kan vi försäkra oss om en penningpolitik som ger goda förutsättningar för en sund ekonomisk utveckling.