Herr talman! Jag yrkar bifall till reservationen.
I november 1992 övergick Sverige till en penningpolitisk regim med flytande växelkurs. Kort därefter, i januari 1993, beslutade Riksbanken att penningpolitiken i fortsättningen skulle styras av ett inflationsmål. Denna politik preciserades och lagreglerades i och med att Riksbanken från och med 1999 blev lagfäst oberoende gentemot riksdagen och regeringen.
Enligt riksbankslagen ska Riksbanken upprätthålla ett fast penningvärde. Det innebär att inflationen ska hållas låg och stabil. Riksbanken har sedan definierat detta som att penningpolitiken ska vägledas av ett inflationsmål på 2 procent med ett toleransintervall på ± 1 procentenhet. Detta är i princip det enda mål Riksbanken har att rätta sig efter.
I arbetet med att ta fram riksbankslagen diskuterades det om målet om fast penningvärde borde kompletteras med mål till exempel för bnp-tillväxten eller sysselsättningen. Under riksdagsbehandlingen ansågs det att det inte behövdes kompletterande mål. Man ansåg att kompletterande mål skulle vara svåra att förena med regelverket inom EU och olämpliga med tanke på att penningpolitiken inte kan påverka tillväxt och sysselsättning.
Det är ett resonemang som vilar på ekonomerna Edmund Phelps och Milton Friedman som i slutet av 60-talet lanserade en teori om att ekonomin strävar mot en "naturlig arbetslöshetsnivå" och att försök att pressa ned arbetslösheten under denna nivå bara leder till ökad inflation. Man antar att den naturliga arbetslöshetsnivån, eller som den också kallas, jämviktsarbetslösheten, bestäms av arbetsmarknadens funktionssätt. Något förenklat kan man säga att ju mer avreglerad arbetsmarknaden är desto bättre tror man att den fungerar.
Vänsterpartiet menar att resonemanget om en jämviktsarbetslöshet som arbetsmarknaden hela tiden strävar mot vilar på en teoretiskt bräcklig och empiriskt svag grund. Vi anser inte att det är korrekt att beskriva arbetsmarknaden som en marknad som hela tiden konvergerar mot ett jämviktsläge. Vi anser att arbetsmarknaden i själva verket består av en mängd olika delmarknader med skiftande prisvillkor och olikartade utbuds- och efterfrågeförhållanden. Det är bättre att beskriva arbetsmarknaden som en fortlöpande och dynamisk process som det blir alldeles för förenklat att beskriva i en enkel jämviktsmodell. Arbetsmarknaden är inte som vilken marknad som helst.
Det finns ett antal empiriska omständigheter som teorierna bakom jämviktsarbetslösheten och framför allt dess bestämningsfaktorer har svårt att förklara. En sådan är det faktum att Sverige under stora delar av efterkrigstiden fram till krisens 1990-tal hade en betydligt lägre arbetslöshet än USA, detta samtidigt som Sverige hade högre lägstalöner, högre ersättningar i arbetslöshetsförsäkringarna och starkare anställningsskydd - något som enligt den nämnda teoribildningen skulle resultera i att Sverige skulle ha högre arbetslöshet än USA.
Ett annat exempel är hur arbetslösheten utvecklats i Sverige. I lönebildningsrapporten för 2007 bedömde Konjunkturinstitutet jämviktsarbetslösheten under 1980-talet till ca 3,5 procent. Numera ligger den på ca 6 procent. Utvecklingen rimmar illa med Phelps och Friedmans teorier. Det har ju skett betydande förändringar på arbetsmarknaden sedan i slutet av 1980-talet. Det är förändringar som till exempel att ersättningsnivåerna i arbetslöshetsförsäkringen har sänkts och att antalet tidsbegränsade anställningar har ökat. Det är faktorer som enligt teorin om jämviktsarbetslösheten borde sänka arbetslöshetsnivån, inte öka den som det blivit i verkligheten.
Herr talman! Vänsterpartiet anser att den beskrivna utvecklingen av Riksbankens nuvarande ställning och formuleringen av målen för den svenska penningpolitiken är ett uttryck för det ekonomiska och politiska systemskifte som inleddes på 1980-talet. Den svenska penningpolitiken och dess regim baseras på nyliberal nationalekonomisk teori. Ansvaret för att stabilisera ekonomin under rörlig växelkurs ligger framför allt på penningpolitiken. Som jag tidigare nämnt styrs penningpolitiken i princip enbart av inflationsmålet. Det är Riksbanken som har huvudansvaret för stabiliseringspolitiken. Riksbanken kan ta hänsyn till ekonomins reala utveckling men bara om det är förenligt med inriktningen att hålla inflationen på 2 procent.
Problemet är att en penningpolitik som enbart vägleds av ett inflationsmål saknar mekanismer för att styra ekonomin mot fullt resursutnyttjande. Det kan ofta uppkomma situationer där den ekonomiska utvecklingen behöver en annan penningpolitik än vad som följer av inflationsmålet. Forskning av till exempel Kenneth Rogoff visar att det i allmänhet inte är önskvärt att penningpolitiken bedrivs utifrån en strikt prisstabiliseringsnorm. En sådan norm påverkar jobben och produktionen. Enligt Vänsterpartiets uppfattning är det orimligt att penningpolitiken saknar mål som tar hänsyn till jobben och produktionen. Priset för dagens inflationspolitik är högt. Vi betalar med en högre arbetslöshet än vad vi hade behövt.
Herr talman! Vänsterpartiet anser att styrningen av Riksbanken måste demokratiseras. Kombinationen av ett ensidigt mål om prisstabilitet och en oberoende riksbank innebär att finanspolitiska åtgärder för att öka sysselsättning ofta riskerar att motverkas av Riksbankens räntehöjningar. Riksbankens motiv är att ökad sysselsättning riskerar att hota inflationsmålet. Det här leder till ett olyckligt dubbelkommando i den ekonomiska politiken. Vänsterpartiet anser att besluten om räntan måste underställas riksbanksfullmäktige så att man får till stånd en samverkande finans- och penningpolitik som understöder det övergripande målet om full sysselsättning.
Enligt Vänsterpartiets mening är det en bra utvärdering av Sveriges penningpolitik 1995-2005 som har blivit genomförd. Utvärderingen och finansutskottets behandling av den har på ett förtjänstfullt sätt ökat den nödvändiga debatten om den svenska penningpolitiken.
Utvärderingen lyfter fram såväl riksbanksorganisationens kompetens och förtjänster som en del konkreta problem med dagens penningpolitik. Men den utelämnar helt de samhälleliga maktförhållandena i analysen av penningpolitiken.
Vi kan än en gång konstatera att möjligheterna för riksdagen att konkret påverka penningpolitiken är små. Enligt riksbankslagen får direktionen i Riksbanken varken söka eller ta emot instruktioner, och enligt regeringsformen får ingen myndighet bestämma hur Riksbanken ska besluta i penningpolitiska frågor.
Det leder till en mycket märklig situation. Å ena sidan är det viktigt att det förs en penningpolitisk debatt. Å andra sidan får debatten inte påverka inriktningen av de penningpolitiska besluten.
Herr talman! Avslutningsvis och utifrån Vänsterpartiets grundläggande kritik avstår vi från att framföra konkreta synpunkter på finansutskottets ställningstagande vad gäller uppföljning av utvärderingen 1995-2005 och utvärderingen 2005-2007.