Herr talman! Den självständiga Riksbanken med målet om en låg och stabil inflation har varit bra för Sverige. Det har varit bra för hushållen och bra för företagen. Hushållen har sedan inflationen pressades tillbaka under 90-talet fått se reala ökningar av köpkraften. Så var det inte under 80- och 70-talen.
Företag, långivare och låntagare kan nu bedöma den framtida ekonomiska situationen lättare och fatta bättre beslut om investeringar och finansieringar. Det ger goda förutsättningar för fler jobb och fler investeringar.
Inflationsbekämpningen skapar förutsättningar för riktiga löneökningar som inte äts upp av stigande priser. Det skapar också förutsättningar för fler i arbete genom en långsiktigt hållbar och låg jämviktsarbetslöshet. Tillsammans med den ansvarsfulla finanspolitik som nu förs som syftar till att sänka arbetslösheten utgör alltså penningpolitiken en del i ett ramverk som tjänar Sverige mycket väl.
Inflationsmålet har bidragit till en större stabilitet i de offentliga finanserna och underlättat för regeringar att föra en sund ekonomisk politik. Till detta har också den förändrade budgetprocessen bidragit. Överskottsmålet och utgiftstaket är viktiga för att kontrollera att utgifternas utveckling är hållbara i relation till inkomsterna. Statsskulden sjunker och vi skapar oss en säkerhetsmarginal inför framtiden. Det behöver ett litet land som Sverige om det skulle börja blåsa kallt.
När vi nu utvärderar Riksbankens agerande under åren 2005-2007 är det viktigt att bära med sig detta för att inte tappa fokus på vad det är vi utvärderar. Det är ett starkt och väl fungerande ramverk för en sund ekonomisk politik.
Den svenska Riksbanken är en av världens bästa. Det framgår både av dagens utvärdering och av tidigare. Inflationen har varit låg och legat inom toleransintervallet under den aktuella perioden. Riksbankens egna inflationsprognoser håller hög kvalitet även om man underskattade inflationsutvecklingen under slutet av 2007. Det här var banken dock inte ensam om, utan man var i sällskap med de flesta andra bedömare. Få personer kunde förutse de snabbt stigande priserna på bland annat energi och livsmedel som låg bakom detta.
Som flera har konstaterat i debatten gjorde Riksbanken, som många andra, dessutom en missbedömning av sysselsättningsutvecklingen och produktiviteten under 2007. Återigen var de i gott sällskap. Den historiskt starka ökningen i sysselsättningen under 2007 förvånade nästan alla ekonomiska bedömare. Samtidigt är det svårt att göra prognoser för produktivitet; att detta gäller även Riksbanken är knappast ägnat att förvåna.
Den starka produktivitets- och sysselsättningsökningen talar för att politiska beslut har spelat en roll. Regeringens tydliga inriktning på fler i arbete har gett resultat och har därmed också underlättat Riksbankens uppgift att hålla tillbaka inflationen samtidigt som ekonomin växer.
Herr talman! Räntebesluten som fattas av bankens direktion är gemensamma. Det innebär att direktionens bedömningar ska vägas samman och slutligen landa i ett enda räntebeslut. Det här innebär så klart att förutsättningarna för en väldigt tydlig kommunikation från Riksbanken hämmas.
Riksbanken har dock tagit kritiken mot dess kommunikation på allvar. Den kommunikationspolicy man antog för några månader sedan är den tydligaste och klaraste hittills. Direktionens medlemmar ger nu sin syn på hur händelser och statistik påverkar bedömningarna av det ekonomiska läget även mellan de penningpolitiska mötena. Det skapar en större öppenhet och förståelse, vilket är grunden för det förtroende som är så centralt för att Riksbanken ska klara sin uppgift.
Om inte allmänheten tror att Riksbanken klarar att hålla inflationen inom det uppsatta intervallet ökar risken för ett misslyckande. Utan förtroende hos allmänheten blir det svårt för Riksbanken att påverka inflationsförväntningarna. Kompensatoriska krav på löneökningar och prisökningar kommer då att bli vanligare, och onda prisstegringsspiraler kan uppstå.
Riksbanken publicerar sedan 2007 en egen prognos för räntebanan. Det ger marknaden och hushållen en tydlig signal om vart räntan enligt Riksbanken är på väg. Det skapar större förutsägbarhet och förankrar förväntningarna om ränteutvecklingen i linje med Riksbankens egen bild. En större samsyn kring vart räntan är på väg är bra eftersom det minskar osäkerheten om ekonomin bland hushåll och företag. Precis som konstateras i utvärderingen är det också viktigt att man från bankens sida är tydlig med att räntebanan inte är ett löfte utan just en prognos.
Slutligen finns det fortfarande de som riktar kritik mot själva inflationsmålet och Riksbankens självständighet. De längtar tillbaka till en tid då löneökningar helt och hållet försvann på grund av att priserna ökade mer eller lika mycket som lönen. De längtar tillbaka till den tid då vi hade en skenande inflation och ohållbara kostnadsökningar för företagen som på sikt leder till hög arbetslöshet.
Man ska vara helt på det klara med en sak, nämligen att det är precis detta som man önskar om man vill avskaffa inflationsmålet. Om inflationen tillåts stiga för att man försöker pressa ned arbetslösheten genom stora utgiftsökningar kommer arbetslösheten förr eller senare att klättra till en ännu högre nivå. Den hårda läxan har vi i Sverige och många andra länder redan gjort, så varför ska vi ta den vägen igen?
Fru talman! Den självständiga Riksbanken och det tydliga inflationsmålet har tjänat Sverige väl. Fler har kommit i arbete. Levnadsstandarden har ökat genom reala löneökningar, och förtroendet för den svenska ekonomin är stort, både inom landet och utomlands. Det är med stor tillförsikt som jag yrkar bifall till förslaget i utskottets betänkande.