Herr talman! Jag satt och lyssnade på debatten om skogspolitik i förmiddags. Att göra sig en bild av hur det känns att promenera i en skog är kanske lite lättare än att förklara penningpolitik. Därför är det kanske bra att vi repeterar efter varandra vad vi tycker i frågan.
När finansutskottet debatterade penningpolitik här i kammaren för ett år sedan kunde vi konstatera att den externa granskningen, som initierats av det tidigare finansutskottet och som genomfördes av professorerna Francesco Giavazzi och Frederic Mishkin för åren 1995-2005, sågs som mycket värdefull.
Därför har det nuvarande finansutskottet beslutat att även framöver komplettera de egna utvärderingarna av Riksbanken med en extern granskning av den svenska penningpolitiken vart fjärde år. Det är enligt utskottets mening viktigt för öppenheten och för utvecklingen av penningpolitiken att det med viss regelbundenhet sker en oberoende genomgång av penningpolitikens ramar och resultat.
Herr talman! Efter de rekommendationer som framkom i den första externa granskningen har såväl Riksbanken som riksdagen under de senaste åren genomfört en rad åtgärder i riktning mot att öka öppenheten, insynen och den offentliga diskussionen om den svenska penningpolitiken och dess utformning.
Vilka förändringar har då skett? Vi har redan tidigare hört dem, men jag repeterar dem ännu en gång. En av de mer genomgripande förändringarna, som fått effekter på såväl Riksbankens eget interna arbete som marknadens analyser, är att Riksbanken sedan början av 2007 publicerar egna prognoser över den kommande ränteutvecklingen. Eftersom dessa prognoser bara verkat drygt ett år kommer det framöver att se dem i full effekt. Prognoserna för den så kallade räntebanan ger en tydligare och mer sammanhållen bild av Riksbankens syn på ekonomins och räntans utveckling.
En andra viktig åtgärd är att öppenheten gentemot allmänheten har vuxit då beslut tagits om att publicera ledamöternas namn i protokollen från de penningpolitiska mötena. Det är en åtgärd som har fått internationellt erkännande och som visar på demokratisk insyn i verksamheten. Det skapar förtroende och tilltro till penningpolitiken. Riksbanksfullmäktige har som en följd av åtgärderna påbörjat ett arbete med att vidareutveckla fullmäktiges roll att kontrollera Riksbankens verksamhet, den så kallade kontrollfunktionen. En av de viktigaste delarna i denna är uppföljningen av direktionens verksamhet, bland annat genom att ordförandens och vice ordförandens rätt att närvara vid direktionens sammanträden.
I finansutskottet har vi sett positivt på fullmäktiges utvecklingsarbete. Vi har beslutat att i utskottet hålla interna utfrågningar med fullmäktiges presidium två gånger per år eller vid behov för att utveckla dialogen.
Herr talman! Med den nya ordningen att inte längre ge några signaler om ränteförändringar mellan de penningpolitiska mötena följde att Riksbanken fick en del kritik från den analyserande omvärlden utanför banken där upplevelsen var att det fanns en otydlighet och svårighet i att förutse vad som skulle komma. En förväntning på oförändrad räntenivå gav i stället en höjd reporänta med 0,25 procentenheter.
Övergången till den nya redovisningsformen var med andra ord inte glasklar för omvärldsanalytikerna. Utskottet har poängterat vikten av att Riksbanken tydligt och begripligt redovisar och informerar om varför olika räntebeslut tagits. Efter debatten om huruvida räntehöjningen var fel eller rätt kan vi nu med facit i hand konstatera att det var en alldeles korrekt åtgärd av Riksbanken.
Vi kan efter den externa utfrågningen konstatera att det förändringsarbete som nu pågått i två års tid fortsatt kommer att leda till en än mer väl fungerande svensk penningpolitik. Vi får en levande debatt, en process med ständiga förbättringar som arbetssätt och en större förståelse. Utskottet konstaterade, liksom utvärderingarna av Giavazzi och Mishkin, att Riksbanken befäster sin position som en av de bästa och mest transparenta centralbankerna i världen.
Herr talman! Då Riksbanken är en myndighet under riksdagen granskar finansutskottet den förda penningpolitiken; så även denna gång. Denna granskning omfattar de tre senaste åren, då det finns en fördröjning från det att penningpolitiska beslut tas till dess att de slår igenom fullt ut i samhället. Beslut om räntenivån måste därför bygga på prognoser om framtiden. Riksbanken tittar på vad som sker i Sverige och i länderna runt omkring oss. Man skulle kunna likna det vid en väderleksrapport där man tittar på konjunkturläge, arbetsutbud, hur arbetsmarknaden fungerar, hur produktiviteten utvecklas, tillgångspriser och mycket annat. Sammantaget görs sedan en bedömning av hur detta förändras och hur det påverkar inflationstrycket, precis som meteorologerna följer vindar, molnutveckling samt hög- och lågtryck för att göra det till veckovisa, månadsvisa och årsvisa utsikter. Man kan ju tänka på detta inte minst i klimatdebatten.
Väderleken i Sverige har gått från ett läge i slutet av 2002 och början av 2003 med en konjunkturuppgång med hög efterfrågan, stigande företagsvinster och låga räntor med investeringar som steg snabbt och en starkt ökad privat konsumtion till följd av stigande löner och ökad sysselsättning. Skillnaden i tillväxt mellan olika regioner var till en början stor. Drivande i uppgången var Förenta staterna och länderna i Asien, med framför allt den starkt expanderande kinesiska ekonomin, medan till exempel tillväxten i Europaområdet var relativt svag i början. Efter hand steg dock tillväxten även här.
I slutet av 2006 och under 2007 mattades konjunkturen av, och Förenta staterna var den del av världen där man märkte förändringarna först med en dämpad marknad på grund av den finansiella oron och krisen på den finansiella bostadsmarknaden. Här i landet har Riksbanken höjt räntan för att motverka den importerade inflationen. Den senaste tiden har många människor gått i tankar på att lämna en rörlig ränta på sina lån och binda sina räntor.
Herr talman! Utskottets grundläggande bedömning av utvecklingen 2005-2007 är att Riksbanken under perioden har fört en väl avvägd penningpolitik. Riksbankens inflationsbedömningar under perioden visar att man ganska väl har fångat upp den stigande inflationstrenden. Jämfört med andra prognosmakare visar det sig också att Riksbankens inflationsbedömningar under perioden har varit jämförelsevis träffsäkra.
Det går att se ett tydligt samband mellan den syn på inflations- och konjunkturutvecklingen som Riksbanken presenterat vid olika tillfällen och direktionens tagna räntebeslut. Däremot har Riksbanken inte lyckats fånga att inflationen började stiga kraftigt under andra halvan av 2007 och i början av 2008 i prognoserna för perioden. Nu när vi sitter med facit i hand kan vi konstatera att Riksbanken möjligen borde ha höjt räntan och att man kanske inte skulle ha haft en så snabb sänkning 2006. Riksbanken kanske inte heller skulle ha genomfört den sänkta reporäntan under 2005.
Det ska också sägas att den snabba inflationsuppgången 2007 till betydande del berodde på kraftigt stigande priser på energi och livsmedel, vilket torde ha varit svårt att förutse under 2005 och 2006. Inte ens Riksbanken har en glaskula att skåda i.
Herr talman! Den förda penningpolitiken har totalt sett tjänat Sverige mycket väl. Det kan inte nog understrykas att det är min och Moderaternas fasta övertygelse att politiken med en självständig och oberoende riksbank är riktig och bra.
Avslutningsvis vill jag yrka bifall till utskottets förslag i betänkandet.