Fru talman! Förlåt! Då får jag fråga om Lars Lei-
jonborg känner någon kristdemokrat som sade det
före valet.
Vad är ett sjukhus? frågar Lars Leijonborg. Det
intressanta är att det hittills inte har ansetts behövas
någon alldeles tydlig definition i den svenska hälso-
och sjukvårdslagen. Även om man läser noggrant
kommer man inte längre än att man ser att det sägs att
sjukhusen ska svara för den slutna vården. Det är i
och för sig en ganska god utgångspunkt när man
diskuterar problemställningen. Det är sannolikt just i
slutenvården som marknaden inte kan fungera. I öp-
penvården är det annorlunda. Det finns möjlighet till
medvetna val. Det finns möjlighet att bygga upp en
mångfald. När det gäller slutenvården fungerar det
oftast som monopol, och därmed ställs det helt andra
krav.
I den lagstiftning som vi kommer att föreslå
kommer vi också att precisera definitionen ytterliga-
re. Det är nödvändigt. Vi kommer inte, som Kenneth
Johansson har inbillat sig, att ha en retroaktiv lag-
stiftning. Men den lagstiftning som riksdagen beslutar
om kommer naturligtvis att gälla för framtiden, och
den kommer att påverka utvecklingen för sjukhusen i
framtiden.
Vi kan inte ingripa mot de förhandlingar som förs
nu eller stoppa dem. Det är bara tidningarna som tror
att man kan göra det. Vi har däremot sagt mycket
tydligt att vi kommer att utarbeta ett förslag och ge
möjlighet för riksdagsbehandling under nästa år.
Så skulle jag ändå vilja upplysa om de alldeles
grundläggande frågeställningarna. När man diskuterar
i USA, som jag påpekade, handlar det om den
grundläggande etiska och moraliska frågan om hur
den sjukhusvård som står utanför marknaden ska
bedrivas. De som kommenterar den undersökning
som presenterades i augusti är oroliga över att man
inte förstår att det finns delar av livet som måste hål-
las borta från kommersen och att sjukhusvården är för
värdefull, för intim och för lätt att manipulera för att
överlåtas till marknaden.
Det är intressant att konstatera att kristdemokra-
terna, exempelvis, alldeles okritiskt säger att det inte
är några problem om man överlåter detta till det pri-
vata. Vart har etiken och moralen tagit vägen? Vad är
det för fel på tanken att sjukhusen ska drivas enbart
utifrån det gemensamma ansvaret och den samaritiska
traditionen?
Var befinner sig Folkpartiet? Jag ska gärna uppre-
pa den fråga som Birger Schlaug har ställt. Är det så
att Folkpartiet kan acceptera att multinationella läke-
medelsföretag driver svenska sjukhus? Om inte får vi
gemensamt sätta oss ned och diskutera hur man ska
reglera ägarfrågorna. Är sjukhus till salu till vem som
helst?