Herr talman! Jag tänkte använda den här debatten
till att diskutera jordbruket och frihandeln. Vi har en
reservation om detta, nr 3 mom. 1, vilken jag yrkar
bifall till. I övriga frågor som rör miljöfrågor hänvisar
jag till vad jag tog upp i debatten angående näringsut-
skottets betänkande för en stund sedan.
Det finns en avgörande skillnad mellan jord-
bruksproduktion och industriproduktion, som vi i vår
moderniserade tillvaro ofta bortser ifrån. Det handlar
om att jordbruket helt igenom är en biologisk pro-
duktion, till skillnad från industri- och tjänsteproduk-
tion som är helt igenom socialt skapade mänskliga
verksamheter. Jordbrukets produktion sker i direkt
interaktion med naturen, medan industriproduktionen
enbart är beroende av naturen som råvaruförsörjare
och för att ta hand om dess avfall. Denna skillnad är
uppenbar och självklar, men ändå verkar det som att
vi bortser ifrån den i det mesta av ekonomisk teori,
från höger till vänster.
Mer konkret består skillnaden i det beroende jord-
bruket har av de naturgivna lokala förutsättningarna,
framför allt i form av jordmån och klimat. Ett jord-
bruk i Norrland är inte jämförbart med ett jordbruk i
Skåne, som i sin tur inte kan jämföras med vare sig
jordbruket i Chile eller jordbruket i Kina. En global
marknad förutsätter någorlunda lika förutsättningar
för jordbruk överallt. De skillnader i förutsättningar
som finns kommer att leda till att jordbrukare i en
hårdnande konkurrens tvingas ta till ohållbara pro-
duktionsmetoder för att kompensera detta, och de
ekologiska konsekvenserna av det blir naturligtvis ett
problem. T.ex. kan en sämre jordmån kompenseras
med konstgödsel och vattenbrist genom bevattning. I
längden är detta i de flesta fall inte hållbart.
Om man därutöver tar hänsyn till behovet av re-
cirkulering av växtnäring som är nödvändig för att
driva en någorlunda intensiv produktion utan tillförsel
av handelsgödsel, blir tanken på den globala markna-
den med hårt driven specialisering än mer komplice-
rad.
De negativa konsekvenserna av en avreglering av
jordbruket kommer att bli stora för områden med
sämre naturgivna förutsättningar. I Sverige och andra
i-länder kan vi ha råd med riktade stöd för att bibe-
hålla produktionen även i sådana områden, medan u-
länder inte har sådana förutsättningar. Den regionala
obalansen kommer därmed att öka, och urbanisering-
en kommer att accelerera.
De ekologiska villkoren för jordbruket anser jag
talar emot vidareutvecklingen av en global marknad
för livsmedel, förutsatt att vi inte vidtar andra nöd-
vändiga åtgärder för att säkra en ekologiskt hållbar
livsmedelsproduktion samtidigt.
Förutom de ekologiska hinder som finns för en
öppnare världsmarknad för jordbruksprodukter finns
också ett antal sociala och ekonomiska hinder för att
fattigare bönder i u-länderna ska kunna dra nytta av
en ökad handel. Ofta talas om att u-länderna gynnas
av ökad handel, framför allt med jordbruksprodukter,
medan man ofta bortser från konsekvenserna för
enskilda individer. Detta makroperspektiv på global
ekonomi är förödande för analysen av en öppnare
handels konsekvenser för den enskilde småbrukaren i
tredje världen. Jag väljer här att ta upp några exempel
på vad som hindrar tredje världens småbrukare att
utnyttja en öppnare handel.
Ett exempel är i-ländernas subventioner till sitt
eget jordbruk, som är ett stort problem för de bönder
som inte har samma villkor. Ett exempel på detta är
EU:s generella jordbruksstöd som innebär att vi kan
dumpa produkter till underpriser på världsmarknaden.
EU:s jordbrukspolitik behöver självklart reformeras.
Vi har i vår jordbruksmotion sagt att vi i stället vill ha
en inriktning mot stöd till ekologiskt hållbara pro-
duktionsmetoder, landsbygdsutveckling och bevaran-
de av ett öppet landskap och biologisk mångfald.
Ett annat hinder är u-ländernas formella tillgång
till i-ländernas marknader. Vi har satt upp tullhinder
och kvotsystem som förhindrar många u-länder att
konkurrera med sina jordbruksprodukter på EU-
marknaden.
Bönder i u-länder har inte alltid tillgång till sam-
ma teknik och kunskap som vi. Även detta är ett
hinder för att de ska kunna konkurrera med vår pro-
duktion. De saknar även ofta tillgång till krediter för
att kunna göra investeringar. Räntorna är ofta orimligt
höga, och långivarna kan dessutom ställa andra krav
för att de ska få lånen. Ett exempel är att det är van-
ligt att banker och multinationella utsädes- och kemi-
kaliebolag har en överenskommelse som innebär att
bönder som lånar pengar tvingas ta emot en del av
lånet i form av utsäde och handelsgödsel, något som
låser fast dem i ett beroende av både kreditgivaren
och av de multinationella utsädesföretagen.
Förutom dessa hinder för en förbättrad produktion
så har fattiga bönder ofta problem med den reella
tillgången till marknaden. Även om inga kvoter eller
tullar formellt hindrar dem, så har de ofta brist på
kunskap om marknaden och de saknar distributörer
av sina produkter. Det de odlar har helt enkelt svårt
att nå fram till konsumenterna.
80 % av världens bönder är kvinnor. Bristen på
jämställdhet är stor. Det som drabbar fattiga bönder
drabbar ofta kvinnorna dubbelt upp. För att ta ett lån
kan de tvingas gå genom sin man eller en annan
manlig släkting. De har oftast sämre tillgång till sko-
lutbildning och därmed kunskap.
Diskussionen fokuseras i dag framför allt på de
två första punkterna, nämligen våra jordbrukssubven-
tioner samt tull- och kvothinder. Det är självklart
berättigad kritik som vi måste ta på allvar. Men skälet
till att fokus läggs på dessa frågor är att det här finns
en allians mellan tre parter; de som hävdar fattiga
bönders intressen, de "utvecklade" och
"industrialiserade" jordbrukare som också finns i syd
och som söker avsättning för sina produkter på en
världsmarknad samt de transnationella bolagen som
söker kontroll över handel med livsmedel och jord-
brukets insatsvaror. De övriga punkterna kommer
ofta i skymundan. Så länge vi inte åtgärdar dessa
övriga problem tror jag att konsekvenserna av en
ökad avreglering av handel med jordbruksprodukter
kommer att leda till ökade problem för många männi-
skor som redan i dag befinner sig på marginalen för
en dräglig tillvaro.
Jag tror att vi i så fall kommer att få se en tydligt
ökande exploatering av jordbruksmark på många håll,
medan andra områden kommer att marginaliseras
alltmer. Vi kan redan i dag se en sådan utveckling
med en hårt driven jordbruksproduktion för export i
många u-länder med förödande miljökonsekvenser,
sida vid sida med svårare villkor för små självägande
bönder som leder till en stark urbanisering och ökade
klyftor.
Samtidigt kommer de transnationella utsädes-,
kemikalie- och livsmedelsföretagen att stärka sitt
grepp om världens livsmedelsproduktion. Det är
dessa som kan dra nytta av en öppnare marknad fullt
ut. Självägande bönder i syd kommer att få allt svåra-
re att hävda sitt oberoende från dessa företag. Även
här i nord kommer jordbrukarna att alltmer få en roll
som liknar traktorförare åt Monsanto och andra tran-
snationella företag.
Det som krävs för att hejda en sådan utveckling är
en folklig rörelse som avvisar tanken på ökade klyftor
och ökad makt åt de transnationella företagen, som
vill se en hållbar utveckling av jordbruket och som
kan skapa ett motstånd mot de transnationella bola-
gens stärkta makt. Bonderörelserna och konsumentrö-
relserna har en avgörande roll att spela, och helst ska
de göra det tillsammans. Det är den alliansen, mellan
de som producerar maten och de som ska konsumera
den, som kan skapa villkor för en globalt hållbar
livsmedelsproduktion.