Fru talman! Kära ledamöter! Vi har att diskutera
frågor som rör världshandeln. Vi är inne på den inter-
nationella arenan där vi också kommer att kunna
använda oss av den europeiska gemenskapen som ett
verktyg för att nå många av de resultat som debattö-
rerna här andas.
Jag har stort hopp om att vi i framtiden ska kunna
använda oss av samarbete och goda avtal för att få till
förändringar i världen. För visst är det så att när vi
ska köpa och sälja produkter till varandra kan vi ställa
krav på både produktionen och oss själva som kon-
sumenter. Det kommer att innebära - vad jag hoppas,
från min ideologiska utgångspunkt - att vi ska kunna
hjälpa svältande människor i världen. Vi ska kunna
hjälpa folk som har det svårt och som har det otryggt
på sina arbetsplatser, där miljön inte sätts i främsta
rummet utan där utsugning och kapitalistiska målsätt-
ningar många gånger råder.
När jag lyssnar på den här debatten känns det fak-
tiskt som om det finns en samstämmighet. Det borde
det väl kanske också finnas i ett rikt land som Sverige
i norra Europa, där vi har anledning att fundera på hur
vi ska kunna hjälpas åt för att få en bättre värld. Det
handlar om att vi måste få jordar att bruka och vatten
som är rent och fungerar så att vi kan använda det
både som livsmedel och för att bevattna odlingar.
Det förutsätter att vi kan använda det internatio-
nella språket som ett verktyg för att komma vidare i
vårt land först, naturligtvis, men i nästa steg även i
EU. Som jag känner det är det ett av de viktigaste
miljöprojekt vi har gett oss in på i modern tid.
Det känns som om vi vill dra åt samma håll. Det
kändes så på förmiddagen när vi lyssnade på debatten
mellan våra partiledare inför ordförandeskapet. Det
känns även så nu. Nu är det lite vidare, för nu disku-
terar vi världshandel. Nu är vi inte bara ett fåtal län-
der i det moderna Europa, utan nu är vi 136 länder
som har väldigt olika förutsättningar för att driva sin
jordbruksproduktion, för att få till produkter för ex-
port och även för att kunna försörja hungrande män-
niskor i världen.
Därför tycker jag, precis som några av debattörer-
na har sagt, att det som hände i Seattle var ett miss-
lyckande. Man lyckades inte ens få till en dagordning
och inte heller en tidsplan för hur vi ska fortsätta att
jobba med de här frågorna. Frågorna är alldeles för
viktiga för att de ska hamna mellan några stolar i
något parlament i något av de 136 länderna. De är
alldeles för viktiga för solidaritetens skull, för miljöns
skull och för samarbetets skull som också ska kunna
ge så mycket annat.
I de förhandlingar som var i Seattle kom, vad jag
kan förstå, diskussionerna längre på jordbruksområ-
det än vad de gjorde i många andra av de utskott som
diskuterade den eventuella dagordningen och den
eventuella tidsplanen. Det i sig inger ju visst hopp. Vi
vet ju, när det gäller den framtida WTO-politiken och
världshandelspolitiken i fråga om jordbruksprodukter,
att jordbrukspolitiken är avgörande.
Vi vill också se till, när vi driver de här frågorna,
att vi fortsätter att jobba i den kultur vi har i vårt land
som vi också har börjat få lite gehör för. Det har skett
successivt. Det var inte speciellt mycket i början men
successivt har vi fått alltmer gehör för det. Det gäller
livsmedelssäkerhet, den kultur som jordbruksproduk-
tionen primärt har i vårt land, den kultur som livsme-
delsförädlingsprocessen i Sverige har i förhållande till
resten av Europa.
Vi har mycket att ge. Vi ska också, med det vi har
att ge, kunna ställa oss i främsta rummet och på så vis
både skicka i väg kunskap och signaler om att det
kanske inte bara är just producenterna vi har att tänka
på. Det finns också en och annan konsument som har
anledning att ställa krav på de produkter man ska
förtära.
Därför har jag stora förhoppningar om att det ska
till en dagordning. 136 länder ska som sagt få till en
dagordning. Det avtal som gäller nu går ut vid halv-
årsskiftet. Det är något som kallas fredsavtal som
gäller i tre år till. Det kan tyckas vara lång tid att vi
får tre år till på oss att få till en dagordning. Men jag
tycker att det hastar. Jag tycker att det är bråttom. Vi
måste få till det för att vi ska kunna fortsätta att driva
en viktig miljöprofil från i-länderna, riktat många
gånger mot USA, Kanada, Argentina och Australien.
Vi måste fortsätta att kräva att vi jobbar vidare
med Agenda 21-området. Vi måste belysa genmodifi-
erade produkter. Vi måste lyfta upp livsmedelssäker-
heten. Vi måste framför allt se till att vi använder de
olika handelsavtalen. Vi måste tänka på de människor
som bor i u-länderna. Solidaritet med människorna i
u-länderna har andats i debatten. Vi måste se till att vi
lyfter fram de mänskliga rättigheterna. Det är oerhört
viktigt, och jag tror att det finns en möjlighet att vi i
vårt land tillsammans med EU drar åt samma håll, så
att vi får med oss de 136 länderna för mänsklighetens
skull.
Det finns fem reservationer. I de reservationerna
har jag också sett att det är väldigt mycket saker på
gång. Därför finns det ingen anledning att bifalla
dem. Jag tänker yrka avslag på reservationerna, men
däremot har jag som förslag att vi ska bifalla utskot-
tets hemställan i betänkandet.