Herr talman! Jag har ett par frågor som jag vill ställa till Rossana Dinamarca, för jag får inte riktigt ihop vad hon säger.
Rossana Dinamarca säger att föräldrar med vårdnadsbidrag förvägrar sina barn pedagogisk verksamhet. Om det nu är så att en förälder som går hemma och får vårdnadsbidrag förvägrar barnen någonting, i det här fallet pedagogisk verksamhet, måste det innebära att föräldrar som är hemma med sina barn utan pengar också förvägrar sina barn någonting, alltså pedagogisk verksamhet.
Jag kan bara tolka det som att föräldrar som är med sina barn i så fall gör något dåligt, för det är ju hemskt om föräldrarna förvägrar barnen något. Jag tycker att det är en väldigt konstig syn på föräldraskap.
Om det nu är så att föräldrarna gör detta, förvägrar barnen någonting, pedagogisk verksamhet, undrar jag: Innebär det att staten ska gå in och se till att de här barnen får detta? Och från vilken ålder då? När ska barnen få den här pedagogiska verksamheten, som föräldrarna så taskigt förvägrar sina barn? Är det från ett års ålder? Är det från två års ålder? Det skulle jag gärna vilja veta. Jag förstår inte. Du får hemskt gärna förklara.
Låt oss säga att föräldrar vill vara hemma med sina barn! Det är deras högsta önskan. Det kan vara båda föräldrarna. Det kan vara en. Men de har inte råd att vara hemma med sitt barn eller sina barn. Är det inte bra om samhället ger föräldrarna denna möjlighet att vara hemma med barnen, om det är deras högsta önskan? De är kanske tvungna att gå till ett arbete. Det handlar kanske om ett halvår eller ett år extra innan barnen sätts i förskola. Det är ju oerhört positivt om samhället ger dem denna möjlighet. Men jag får inte ihop det. Hur kan det vara något dåligt? Du får hemskt gärna förklara.