Herr talman! Jag börjar med det sista. Nej, lagen säger inte: Vill man så får man. Det kan inte vara så att bara för att en förälder jobbar obekväm arbetstid ska inte den andra föräldern ta sitt ansvar. Så är det inte. Det är därför vi gör en individuell bedömning. Det ska handla om att hushållet och familjen inte kan lösa detta på annat sätt. Det är också det bästa sättet att hushålla med resurser och att se till att den allmänna förskolan håller den kvalitet som den håller. Sedan kan man som sagt alltid behöva tillsyn. Men det är inte fråga om att bara för att ett barns mamma jobbar natt ska inte pappan ta det ansvar som det innebär att vara förälder.
Jag förstår fortfarande inte denna oro för att kommuner säger att de inte kommer att förändra, att de kommer att förändra uppåt eller att de kommer att förändra nedåt. Låt oss gå tillbaka till det exempel som här gavs om särskolan. Om kommunen säger att den inte kommer att förändra eftersom det inte finns några barn med utvecklingsstörning i kommunen - vad är då problemet? Ska man starta de här särskolorna? Är det rätt svar att vilja starta fast behoven inte finns?
Jag vill fortfarande veta vilka det är som har behov men som inte får dem tillgodosedda, och det är vad man i denna kartläggning ska ta reda på, inte vilka kommuner som avser att utöka eller minska. För det är bara de som vet vilka behov som finns. Är det så att de läser av att det inte kommer att finnas flera barn som behöver nattomsorg är det väl rätt av kommunen att minska på den verksamheten och lägga pengar på någonting annat. Och tycker man att det ser ut att behövas är det rätt att göra tvärtom.
Men jag tycker inte att man bara ska ställa frågan om de kommer att minska eller höja och sedan inte förstå om det finns folk som behöver det eller inte. Det tycker inte jag är det svar som vi behöver för att utforma politik på bästa sätt.