Fru talman! Även jag vill naturligtvis börja med att tacka statsrådet för svaret, men jag tycker också att det saknas konkretare besked från regeringen i den här debatten om vad man faktiskt kommer att göra.
Det var en bred enighet i riksdagen förra mandatperioden när man beslutade att Sverige äntligen officiellt skulle erkänna att vi inte är och aldrig har varit ett etniskt homogent land. Det klargörandet satt långt inne. Jämför vi med våra nordiska grannländer så vill jag hävda att Sverige har varit väldigt långsamt med att våga bryta med myten om att vi en gång i tiden hade ett etniskt och språkligt homogent Sverige. Det har vi aldrig haft.
Just därför är det så viktigt att vi nu ser till att vi gör verklighet av de vackra deklarationer som vi gemensamt ställde oss bakom när vi erkände våra nationella minoriteter. Den här diskussionen tar sikte på möjligheterna för personer som identifierar sig med den sverigefinska minoriteten och som talar finska. Det är ganska viktigt, tycker jag, att vi naturligtvis ser helheten, men samtidigt ser att den sverigefinska gruppen är den ojämförligt största nationella minoriteten. Det finns olika uppskattningar. Man talade för några år sedan om att det var ca 400 000 personer som på ett eller annat sätt kan hänföras till den sverigefinska gruppen. De senaste undersökningarna tyder på att antalet personer i Sverige som behärskar finska, antingen flytande eller någorlunda, i själva verket är ännu större. Oavsett vilken siffra man vill röra sig med är det dock klart att den sverigefinska minoriteten är den absolut största. Om inte ens medlemmarna i den minoriteten, som ju borde ha de bästa förutsättningarna, ser att det har blivit tillräckligt mycket verklighet bakom de vackra orden så ger det en fingervisning om hur oerhört långt vi har kvar också när det gäller de andra minoriteterna.
I likhet med Nina Lundström tror jag att det är viktigt att man ser bortom diskussionen om förvaltningsområden. Man kan naturligtvis så länge som förvaltningsområdena finns gärna diskutera att de ska utökas, men det löser inte den grundläggande frågan att vi måste se den sverigefinska minoriteten som en angelägenhet för hela Sverige. Det är ett nationellt åtagande där staten också har ett ansvar att respektera finansieringsprincipen och vara beredd att satsa medel för den nationella minoritetspolitiken. Det gör vi i Folkpartiets budgetalternativ. Vi har ett påslag på just den budgetposten.
Det är därför jag tror att det är viktigt att föra fram diskussionen om till exempel statliga bidrag till resurscentrum för kommuner som kan samarbeta om att ge finskspråkig service till invånare i de kommuner där det egna befolkningsunderlaget inte är tillräckligt stort för att var och en bygger upp sin egen verksamhet.
Jag tycker också att det är väldigt viktigt att man ser det här som en grundfråga om var någonstans makten ska ligga. Jag tror att det är väldigt viktigt att så mycket som möjligt av makten flyttas från förvaltningarna och myndigheterna till den enskilde. Beslutet om möjlighet att införa fristående förskolor härförleden var ju ett sådant tydligt exempel som är extra viktigt just för dem som vill starta förskolor där man undervisar på både finska och svenska eller har någon annan språkprofil. Vi har också Folkpartiets förslag om en rättighetslagstiftning också på skolområdet som handlar om att om man är ett visst antal elever så ska man ha möjlighet att fordra någon form av undervisning på det andra språket om det finns en behörig lärare. Det finns alltså mycket som statsrådet kan återkomma till.