Fru talman! Jag vill börja med att tacka för svaret och kanske också ge en liten bakgrund till varför jag ställt interpellationen.
Jag har under våren och även förra året gjort ett antal resor i Sverige för att bilda mig en egen uppfattning om de nationella minoriteterna med tanke på att vi ratificerat Europarådets ramkonvention. Det finns också ett lagstöd för de nationella minoriteterna. Jag har besökt verksamheter ute i landet, både i södra Sverige, i Mälardalen, i den här regionen och på ytterligare några ställen, och kan konstatera att vi genom våra riksdagsbehandlingar får ett slags bild av hur läget borde vara. Det finns emellertid också en annan bild som vi kan se när vi besöker verksamheter ute i landet.
Jag har besökt skolor, förskolor, äldreomsorg samt församlingar; församlingarna har en omfattande besöksverksamhet för just sverigefinnarna, för den nationella minoriteten. Den bild jag då får är blandad. Där finns både sorgesamma inslag och naturligtvis också glädjeämnen. En tydlig bild som jag fått är att vi har lång väg kvar att gå innan vi nått alla de goda intentioner som vi diskuterar i riksdagen. Regeringens utredning har också visat vad som behöver göras.
Jag vill i dag passa på att lyfta fram de områden som vi i Folkpartiet skrivit motioner om och tagit upp i debatter i riksdagen och som jag tror i sak skulle innebära en oerhörd förbättring av de förutsättningar som finns. Det gäller bland annat skolans värld. Där kan vi konstatera att en sådan enkel sak som att sverigefinnar och andra nationella minoriteter ska få information om redan befintlig verksamhet i dag inte fungerar så som man skulle önska. Statsrådet var inne på att det i dag finns goda förutsättningar, men jag möter föräldrar och elever som upplever att de inte får ett sådant bemötande.
Skolverket gjorde en genomlysning av hur läget ser ut för just sverigefinnarna. Den analys som görs i Skolverkets rapport om de nationella minoriteterna och deras utbildningssituation visar att en del kommuner inte ens är medvetna om att det finns nationella minoritetsspråk, att lärare saknar kunskap om minoritetsgrupperna, att minoritetsspråken inte syns i samhället, kulturlivet eller massmedierna samt att det finns negativa attityder mot minoritetsgrupper. Skolverket föreslår därför att kommunerna förbättrar informationen om minoriteterna. Utvärderingen kom 2005 och heter
Rapport 272
.
Jag menar att det finns en väldigt dyster bild som handlar om överförandet av information till kommunal nivå. Jag hör ofta regeringsföreträdare i debatter. Jag har naturligtvis också haft många diskussioner med Paavo Vallius och andra om att det ges en bild av att eftersom vi fattat beslut i riksdagen och gjort utredningar detta därmed också är en allmänt känd kunskap. Jag skulle vilja hävda att bilden inte är så ljus när man kommer ut i samhället. En förbättring av den situationen anser jag är mycket viktig.
Det andra gäller vilka rättigheter man har i ett land, diskussionen om förvaltningsområden etcetera. Folkpartiets förslag har varit att vi inte kan göra möjligheter och rättigheter beroende av geografin. Man måste hitta en långsiktig lösning vad gäller förvaltningsområdet. Man ska i egenskap av medborgare och del av en nationell minoritet ha möjlighet att få information och tillgång till service. Det gäller alltså även på finska. Där menar vi att regeringens utredningsförslag inte är tillfyllest. Medan våra förslag avslås fortsätter regeringen att driva den tesen.
Inom äldreomsorgen kan vi konstatera att det finns många som längtar efter möjligheten att kunna välja ett boende där man får tillgång till sitt nationella minoritetsspråk. Även där brister det. Med tanke på att våra förslag avslås på grund av att man inväntar regeringens beredning vill jag fråga: Vilka konkreta åtgärder avser regeringen att komma med?