Fru talman! Jag vill återgå till frågan om förvaltningsområdet. Man har mycket att säga i just den här frågeställningen, och tiden går fort när man står här framme.
Förvaltningsområdets utvidgning och det här med geografi, som jag och Martin Andreasson var inne på, handlar ju också om vilka möjligheter man ska ha som boende i Göteborg, Malmö, Trollhättan eller andra delar Sverige där man har en väldigt stor del av befolkningen som är finsktalande. Jag kan också konstatera att jag inte har samma syn på utredningens resultat som statsrådet har av den anledningen att utredaren själv, vilket också refererades till i konstitutionsutskottets betänkande, också angav att det finns ett bekymmer med att man gör den här typen av geografisk avdelning för själva förvaltningsområdet. Det här kommer inte att lösa problemet långsiktigt, utan man måste egentligen hitta en annan modell. Jag har också uppfattat i debatter tidigare i olika sammanhang att det kanske också är så att direktiven var väldigt snäva - att man var inriktad på att just gå på förvaltningsområdet som modell och inte titta på andra lösningar.
Jag kan konstatera att när vi i Folkpartiet är ute och debatterar det här med att hitta nationella resurscentrum så väcker det väldigt mycket sympati. Jag skulle välkomna om regeringen och statsrådet kunde tänka om på den punkten, för jag tror att det är en ganska smidig och effektiv lösning som förbättrar läget för alla i Sverige.
När vi återgår till skolverksamheten kan jag konstatera att det är med viss sorg som jag tog del av att vissa minoriteter inte fanns medtagna när Utbildnings- och kulturdepartementet gav ett uppdrag till Skolverket för att göra en studie av vissa läroböcker.
Man angav att det skulle göras en översyn av undervisnings- och läromedel vad gäller kön, etnisk tillhörighet, religion, trosuppfattning, sexuell läggning och funktionshinder. Men där fanns inte nationella minoriteter med. Sedan kan man tycka vad man vill om uppdraget är bra eller inte, men jag kan konstatera detta.
Varför det? Jo, därför att i april presenterade Antti Ylikiiskilä från Högskolan i Dalarna en studie som visar på hur man ser på nationella minoriteter i läromedel. Det var en dyster bild. Det är sorgligt när det i läromedel står att en finländare med låg utbildning dör en våldsam död, använder droger och alkohol, skolkar från skolan och slåss men är sportig. Någonting positivt kom på slutet där, men det är en sorgesam bild. Antti Ylikiiskilä har gjort en studie, den heter
Bilden av finska, sverigefinnar, finnar och Finland i några läroböcker i svenska och historia
. Där kom fram just detta direktiv som regeringen gav men som inte innefattar det som är ett bekymmer när det gäller läromedel.
I fråga om elevernas möjligheter att ta del i undervisningen gäller olika regelverk för olika nationella minoriteter. De som är finsktalande har inte samma rättigheter som till exempel samiska barn med att få modersmålsundervisning på grund av begränsningar i antal elever och också beroende på om man talar språket hemma eller inte. Det finns olikheter här.
Mycket av det här tror jag att man skulle kunna lösa. Vi i Folkpartiet har inte fått med oss en majoritet, utan man hänvisar till att regeringen bereder frågorna. Många av de här frågorna borde man kunna lösa och är ganska okomplicerade. Jag menar att vi från Folkpartiet verkligen har försökt lyfta fram detta.
Fru talman! Jag vill ta upp en annan aspekt. Vi i Folkpartiet är varma förespråkare av friskolor, men jag ska ta upp en fråga som även vi i Folkpartiet får fundera över. En av rektorerna på en av de friskolor som finns och som just har finsk undervisning påtalade att de hellre skulle vilja bli kallade minoritetsskolor, därför att det handlar om en nationell minoritet och inte nödvändigtvis om ett fristående alternativ. Syftet med deras verksamhet är att bära upp den språkliga och kulturella identiteten.
De här frågeställningarna hoppas jag att kunna få en kommentar till. Kan statsrådet och regeringen tänka sig att ompröva? Vi i Folkpartiet välkomnar det i så fall varmt.