Herr talman! I dag debatterar vi miljö- och jordbruksutskottets betänkande om djurskydd. Det innehåller 62 motionsyrkanden från den allmänna motionstiden i en rad olika frågor som rör djurs välfärd och situation i Sverige och i världen. Det är frågor som väcker känslor och engagemang hos många människor.
Vi har olika sätt att se på djur. Det gäller exempelvis frågan om djur har rättigheter eller inte. Det är en högst filosofisk fråga som vi tyvärr inte har möjlighet att uttömmande diskutera i kammaren i dag, men den kommer med största sannolikhet att tas upp i olika anföranden. Jag vill därför understryka att det är viktigt att säga att djur måste tillmätas ett eget värde och inte värderas enbart utifrån människors möjlighet att på olika sätt nyttja dem. Därmed anser jag att djur också kan tillerkännas rättigheter, även om de inte är desamma som mänskliga rättigheter. Invändningen att djur inte åläggs några skyldigheter och därför inte heller kan ha några rättigheter är för mig inte ett argument som håller som anledning till att avfärda den principen.
Oavsett vilken hållning man har i den frågan är jag ganska säker på att vi kan enas i ett fördömande av djurplågeri liksom i en strävan efter att djur inte ska fara illa. Det finns i kammaren en bred politisk enighet om att Sverige fortsatt ska vara ett land med en hög nivå av djurvälfärd och ett land som inom EU och globalt driver på för en bättre djurhållning. Men det kräver också, herr talman, att politiken driver framåt. I annat fall blir de vackra orden om djurens välfärd bara en läpparnas bekännelse.
Ser vi till de senaste årens djurskyddspolitik är det tyvärr en sådan bild som framträder. Politiken har inte drivit framåt. Den unika Djurskyddsmyndigheten har lagts ned, propositionen om förbättrade levnadsförhållanden för minkar har ställts åt sidan och djurskyddstillsynen, som ska hjälpa till att upprätthålla djurskyddsnivån, har omorganiserats på ett sådant sätt att antalet kontroller har halverats. Var finns drivet? Var finns viljan att fortsätta framåt? Jag ser bara en regering som lever på gamla meriter.
Herr talman! Jag är glad att vi till slut fick ett enigt utskott i frågan om att sexuella övergrepp på djur ska förbjudas. Det är något som diskuterats flitigt de senaste åren och som hittills inte riktigt verkar ha tagits på allvar. Nu finns ett helt enigt utskott som kräver av regeringen att den ska komma med förslag om just detta. Det är bra, men det krävdes en ihärdig kamp från oppositionen för att åstadkomma det.
Det känns bra att det även finns majoritet i utskottet för att förbjuda kastrering av obedövade smågrisar. Det råder ingen tvekan om att även smågrisar känner smärta, och det är grymt att kastrera dem utan bedövning. Det finns inom EU en frivillig överenskommelse om att det ska vara borta 2012, men den svenska näringen ligger lite efter andra länder. I reservationstexten från de borgerliga partierna sägs att man ska förbjuda det när det finns fullgoda alternativ, och det håller vi med om. Det finns alternativ som man faktiskt behöver ta på allvar, och därför bör man nu sätta ned foten.
Herr talman! En av frågorna som behandlas i betänkandet gäller minkarnas situation. Den är omdebatterad och infekterad. Socialdemokraternas utgångspunkt är att djurskyddslagens 4 § om naturligt beteende ska tillgodoses. Så är det inte i dag. Bristerna på de svenska minkfarmerna har länge varit kända och uppmärksammats i ett flertal rapporter, exempelvis från Sveriges Veterinärmedicinska Sällskap på 90-talet och den statliga Pälsdjursnäringsutredningen 2003. I den senare rapporten föreslogs att pälsnäringen skulle få till år 2010 på sig för att förbättra förhållandena på farmerna så att lagens krav på naturligt beteende skulle kunna uppfyllas.
Den dåvarande S-regeringen lade fram en proposition som vi alla vet kastades på sophögen av den nya borgerliga regeringen efter valet 2006. Därför står vi nu här, med år 2010 bakom oss och med en minknäring som fortfarande inte lever upp till lagens krav på naturligt beteende. När tänker de borgerliga partierna ta steget? Hur länge ska minkarna behöva vänta innan de borgerliga partierna gör verklighet av sitt tal om djurvälfärd? Jag tycker att de har väntat färdigt och yrkar därför bifall till reservation 4.
Herr talman! Betänkandet tar också upp frågan om övergivna och förvildade djur, framför allt katter. Jag minns diskussionen om sommarkatterna från när jag var liten. Jag förstod det inte då, och jag förstår fortfarande inte hur människor kan köpa en liten katt för att sedan överge den när sommaren är slut och katten inte längre är en liten unge.
Jag besökte nyligen Djurskyddets katthem i min hemstad Eskilstuna. Ordföranden som jag träffade konstaterade att man inte längre kan tala om sommarkatter på samma sätt som tidigare. Det som då var ett sommarfenomen är nu något som sker året runt. Människor skaffar katt och lämnar den sedan åt sitt öde. Katter kan dessutom springa bort och blir därför utlämnade och förvildade eftersom det inte finns ett särskilt system för märkning och registrering av katter. Ägaransvaret för katter måste stärkas. Att reda ut ägarförhållandena för katter, på samma sätt som gjorts för hundar, borde inte vara ett problem. Det skapar ett stort lidande för de katter som springer bort eller blir övergivna, och det handlar också om stora kostnader för samhället.
Herr talman! Jag vill även säga något om djurskyddstillsynen. Under den förra mandatperioden bestämde sig regeringen och den borgerliga majoriteten i riksdagen för att flytta över tillsynen från kommunerna till länsstyrelserna. Vi menar inte att det fungerade perfekt tidigare, men vi har hela tiden varit motståndare till omorganiseringen av djurskyddstillsynen. Vi pekade på att det faktiskt fanns en fungerande verksamhet i många kommuner och att de fysiska avstånden skulle försämra möjligheterna för en bra kontinuitet och för att upprätthålla antalet djurskyddskontroller.
Vi menar dessutom att det fanns samordningsvinster som man förlorade. Till exempel ligger miljötillsynen av jordbruket fortfarande kvar på kommunerna, och det är därför två personer, från två olika organisationer, som numera ska göra den tillsynen. Tidigare kunde en och samma person göra den. Vidare pekar vi på att den lokala kännedomen om området skulle kunna försvinna.
Det fanns också en invändning som gällde den sociala situationen för människor. Ofta hänger vanvård av djur ihop med en social problematik hos djurhållaren eller djurägaren. Den kopplingen förlorar man när man flyttar djurskyddstillsynen från kommunerna eftersom ansvaret för människors sociala situation ligger kvar på kommunerna.
Regeringen bestämde sig för att trots allt driva igenom förändringen, och nu ser vi konsekvenserna - en halvering av antalet kontroller. Det är djuren som får betala priset. Regeringen står handfallen. Man säger visserligen att läget är oacceptabelt, men ingenting händer. Det är dags att tänka om. Vi från Socialdemokraterna vill se en återkommunalisering av djurskyddstillsynen. Vi tycker att det är en bättre utgångspunkt för organisationen. Tillsynen fungerade bättre då. Därför yrkar jag bifall även till reservation 12.
(Applåder)