Herr talman! Jag tycker att man måste imponeras av det engagemang och den glädje som Anita Brodén lyckas uppbåda för regeringens djurskyddspolitik. Det ska man ändå ge henne!
Jag har ingen erfarenhet av att sitta i styrelsen för Djurskyddsmyndigheten. Men det finns en tanke med att ha en djurskyddsmyndighet som regeringen hade kunnat förvalta - en tanke om att ha en myndighet som är fristående från näringen på ett annat sätt än vad Jordbruksverket kan vara.
När det gäller tillsynen är det precis som jag och Åsa Coenraads var inne på; kvaliteten i tillsynen spelar roll. Man kan dock inte bortse från antalet. Ser man till antalet kontroller är omorganiseringen ett haveri. Det har gått från 23 018 kontroller 2008 till 12 833 år 2010. Det är ett misslyckande.
Många inspektörer runt om i landet är förtvivlade över att inte hinna med. De upplever att de har för lite resurser. Där behöver regeringen göra något. När tänker regeringen göra något?
Anita talar mycket om att man behöver utreda och tillföra ny kunskap. Det håller jag med om; man ska ha stor respekt för utredningar och forskning. Men någon gång måste man sätta ned foten politiskt och visa vad man vill åstadkomma. Det gäller i minkfrågan. Det har bedrivits omfattande forskning, och man har tagit fram flera utredningar som pekar på att något behöver göras. Man behöver sätta ned foten. Vi har varit beredda att göra det i ett antal år. När tänker de borgerliga partierna sätta ned foten i denna fråga?