Herr talman! För att komplettera bilden av förköpslagen kan jag säga att den alltid innebar en osäkerhet för köparen, vilket säkert förhindrade många affärer. Kommunerna står inte utan redskap i dag. De har ju expropriationslagen. Den finns om de skulle vilja använda den. Det är ytterligare två skäl till att inte återinföra lagen.
Herr talman! Jag vill börja med att yrka bifall till förslaget i betänkandet och avslag på motionerna.
I motionen om fideikommiss anser motionärerna att det ska avskaffas utan undantag. I dag finns det 30 fideikommiss i fast egendom, i lösöre och i ren penningfideikommiss. Fideikommissrätten är inte en rätt att fritt disponera egendom, utan en form av nyttjanderätt. Genom avvecklingslagen från 1963 avvecklas fideikommissinstitutet, och allmänna arvsregler införs när nuvarande innehavare avlider.
För nationen har fideikommissen spelat stor roll som lokala arbetsgivare, inte bara inom jord- och skogsbruket utan också inom gruvnäringen. De har haft en viktig roll som bärare av stora kulturhistoriska värden när det gäller att bevara värdefulla samlingar och visa vårt historiska arv. Tidigare socialdemokratiska regeringar har insett att detta var värdefullt.
Nu säger lagen att man kan förlänga fideikommiss om det finns speciella omständigheter. Det verkar som om motionärerna vill ta bort denna möjlighet. Det tycker inte jag. Det finns möjlighet att bevara dessa värden, och det är av nationellt intresse. I övrigt gäller det som lagen säger, att de avvecklas i behörig ordning.
Jag ska också säga något om historiska arrenden. Jag noterar att motionären finns här i salen. Motionen har varit uppe flera gånger. Man kan notera att historiska arrenden är arrenden som har varit i samma familj sedan ungefär år 1900. Det är det enda kriteriet. Vi ser i dag en ganska stor strukturomvandling i det svenska jordbruket. De historiska arrendena blir färre och färre. Den problematik som finns i normala arrendeförhållanden finns också när det gäller historiska arrenden. Det finns goda relationer mellan jordägare när det gäller historiska arrenden. Det är den övervägande majoriteten.
Att frågan har blivit aktuell beror på att det finns ett fåtal ställen där historiska arrenden diskuteras. Det handlar om relationen mellan privata jordägare och arrendatorer. När det gäller relationen mellan kyrkan och staten finns inte den problematiken.
Vid Uppsala universitet är man inte alls inne på att förespråka någon friköpsrätt.
Samma sak gäller också Lunds stift som är en stor markägare. Där befarar man till och med att det skulle bli ett slag i luften eftersom markpriserna skulle bli mycket höga om man skulle införa friköpsrätt.
Lagstiftningsfrågan har utretts vid flera tillfällen. Ett förslag om lag om friköpsrätt fanns redan 1991 och utarbetades av 1990 års arrendekommitté. Regering och riksdag kom till slutsatsen att friköpsrätt inte var motiverad. Som skäl härför anfördes att lagändringen om stärkt arrendatorsställning och om friköpsrätt inte skulle tillgodose något allmänintresse. Vidare kom man också fram till att friköpsrätten inte skulle vara förenlig med egendomsskyddet i regeringsformen.
Däremot kan man göra en internationell betraktelse när det gäller detta och notera att många arrendatorer ute i Europa har fått överta gårdar. Det har skett i Frankrike efter revolutionen, och det har också skett i Tyskland och i Danmark och på flera andra ställen.
Det är intressant att ställa frågan: Varför har detta inte skett i Sverige? I forskning från bland annat Kungl. Skogs- och Lantbruksakademin har man noterat att relationen mellan jordägare och arrendatorer har varit betydligt bättre i Sverige och att det därför inte har funnits någon anledning att genomföra kraftiga jordreformer. Denna relation är någonting som vi ska vara stolta över.
Det är intressant att denna motion återkommer. Men nu har den varit uppe så många gånger att den väl egentligen är rätt överflödig.