Herr talman! Jag är väldigt glad att du begärde replik mot mig i denna fråga, Otto von Arnold, så att jag får chansen att prata ännu mer om detta.
Visst, det var Laila Freivalds; det vet jag också. Jag är inte mindre besviken på mitt eget parti i denna fråga. Det handlar om att man inte är tillräckligt insatt.
Du frågar: Hur många är det? Ja, det är klart - frågan har diskuterats oerhört länge, och de blir färre och färre. Men det beror mycket på att det är väldigt svårt för den yngre generationen att våga satsa på någonting som inte är deras eget. Vi har exempel också i Skåne där man faktiskt har sagt nej efter fyra generationer. När det skulle lämnas över till den femte generationen, som hade levt hela sitt liv för att ta över, sade greven nej. Han skulle nämligen bruka jorden själv.
När det gäller att förlora i EU-domstolen och så vidare hade man som sagt ett förslag, och man röstade för det i riksdagens kammare 1989 med stor majoritet. Det hade föregåtts av en stor utredning. Arrendekommittén tittade också på detta och var enhällig i sitt beslut om att detta med friköp skulle göras.
Vi vet att lobbygrupperna för Jordägareförbundet är mycket starkare än vad de små arrendeföreningsgrupperna är. De har varit mycket starkare. Det är dock helt orimligt att brukare sedan generationer, på självständiga gårdar som en gång i tiden hamnat under fideikommiss med flera historiskt betingade ägarkategorier, för all framtid ska vara fråntagna rätten att bli fria och kunna utveckla sina jordbruk. Anser du att detta är rimligt?