Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets förslag och avslag på samtliga reservationer. Jag kommer i huvudsak att koncentrera mig på frågan om förköpslagens återinförande.
Jag inser att det åtminstone i teorin har funnits en möjlighet för kommuner att bedriva vad vi kallar för en aktiv markpolitik genom att använda skattemedel för att förse sig med markområden för olika ändamål. Det kan handla om att hålla på marken tills en möjlighet ges för ett markbyte med ett privat byggbolag, att bebygga den själv med förskolor, äldreboenden, idrottsplatser eller andra anordningar för kommunal verksamhet, att göra verksamhetsområden, till exempel områden för företag, eller att sälja den vidare till privata eller allmännyttiga bostadsföretag som en markanvisning.
Det skulle vi kunna kalla för en aktiv markpolitik. Eftersom jag har jobbat med kommunpolitik ganska länge har jag själv varit med och fört in detta i otaliga kommunala handlingsprogram för Centerpartiet som ett förslag på hur man åstadkommer en ökad samhällsbyggnad.
Sedan snart två år är denna lag borta. Trots att jag så sent som i går, när jag förberedde mig för detta anförande, googlade på ordet förköpsrätt hittade jag inga träffar daterade senare än våren 2010, det vill säga i den vevan som lagen om förköpsrätt slutade att gälla.
Det var nog så det förhöll sig. Det var en bra lag som gav kommuner långtgående rättigheter men som få utnyttjade och ingen saknar. Det är svårt att hitta belägg för att den har bidragit till tillkomsten av några bostäder över huvud taget. Rätta mig gärna om jag har fel.
Att som Katarina Köhler och Marianne Berg påstå att förköpslagen är en förutsättning för byggandet i Sverige är att tillmäta den större betydelse än den förtjänar.
Regeringen ansåg att byråkratin i lagen översteg nyttan. Dessutom försvårade förköpslagen avsevärt helt vanliga markaffärer som inte över huvud taget behövde vara föremål för ett allmänintresse. Det skapade en osäkerhet hos säljare och köpare samtidigt som det blev en ganska stor arbetsbörda för kommunernas exploateringsavdelningar när de skulle bereda underlag för självklara kommunala beslut att inte utnyttja förköpsrätten. Det vanligaste är ju att företag och privatpersoner handlar med mark och bebygger den och på det sättet bidrar till bostadsförsörjningen.
Jag har svårt att se att vi i Sverige 2012 skulle återinföra en ordning där det allmänna, kommunerna, använder skattebetalarnas pengar för att ge sig in på fastighetsmarknaden och spekulera i kommande markanvändning och exploatering. Jag ser hellre att kommunerna använder det utrymme som plan- och bygglagen ger för att förmå markägare och exploatörer att se till att bostadsbyggandet är i linje med efterfrågan och behovet i den egna kommunen och att de allmännyttiga bostadsföretagen används på sådant sätt att de kan agera på en fri marknad som byggare och förvaltare av såväl nyproducerat som befintligt bestånd - och det sista är inte minst viktigt.
De flesta kommuner är nog tacksamma över att få lägga kraften på det man har och inte ständigt behöva fundera över möjligheten att skaffa sig mera.
Förköpslagen är borta. Länge leve en aktiv kommunal bostads- och samhällsbyggnad! Vi i riksdagen ska hålla vår klåfingrighet så långt borta från detta som möjligt och se till att kommuner, byggföretag, markägare och fastighetsägare får långsiktigt hållbara förutsättningar att verka för ett bättre och mer effektivt bostadsbyggande.
Herr talman! Mina partikamrater Anders Åkesson och Kenneth Johansson har för andra året motionerat om expropriationsersättningar. Jag bifaller något motvilligt förslaget att avslå motionen och låter mig nöjas med att nya regler ger högre ersättningar för markägare vid expropriation. 25 procent över marknadsvärdet är inte så tokigt. Dessutom ligger det i ambitionens riktning att även kunna reglera ersättning som påverkats av lönsamheten i den verksamhet som har dragit fördel av expropriationen. När man talar om vinster i detta sammanhang reses självklart frågan om variabeln också ska påverkas av förluster i verksamheten. Detta lär vi få återkomma till.
Vad motionärerna egentligen skjuter in sig på är den samverkande effekten av flera intrång, det vill säga när ledningarna för vatten och avlopp, el, bredband etcetera inte samförläggs utan vart och ett av intrången ersätts för sig enligt i och för sig marknadsmässiga principer men där den sammantagna effekten av flera intrång blir att fastigheten helt eller till stor del förlorar sitt brukningsvärde.
Herr talman! Detta kunde ha kommenterats bättre, men jag utgår från att motionärerna återkommer i frågan och att det också blir belyst i kommande utredningar.