Herr talman! I dag är Sverige ett av världens mest utvecklade länder när det gäller demokrati, jämställdhet, offentlig insyn och andra saker som vi förknippar med ett modernt samhälle.
Men man måste fråga sig: Är vi ett så modernt och demokratiskt land som vi tror när regler från 1700-talet ännu blockerar rätten till enskilt ägande för befolkningen i hela bygder?
Det är lika häpnadsväckande som oförståeligt. Det handlar om rätten, eller snarare avsaknaden av rätten, för jordbruksarrendatorer att friköpa de gårdar som de i generationer har bebyggt, bebott och brukat under adligt förmyndarskap.
Inget annat land i Europa har sedan demokratin infördes tillåtit fortsatt osjälvständighet för en jordbruksbefolkning under feodalt grundade ägarsystem.
Vad jag talar om är historiska arrenden med minst 100 år gamla arrenden som har gått i arv i generationer. Det handlar om mark som adel och storgodsägare aldrig själva har brukat. Arrendatorerna har själva fått svara för investeringar och för hela riskkapitalet och därmed fått bära den totala företagsekonomiska risken för växtodling och djurhållning.
Herr talman! Henric Ankarcrona, som är ordförande i riddarhusdirektionen, uttalade för en tid sedan att "fideikommissinnehavarna inte äger utan förvaltar från generation till generation", vilket han menar inte framkommer i medierna. Det tror jag att han ska vara mycket tacksam över. Skulle medierna granska vad den så kallade förvaltningen innebär skulle de finna att den bygger på beskattningsrätt från 1600- och 1700-talet.
Det hela började med att staten för att förbättra sin svaga statskassa började sälja beskattningsrätter till adeln. Skatten och hyran som dessa bönder betalt till staten tillföll nu adeln. Men adeln såg sig samtidigt som ägare av jorden även om affären formellt sett hade gällt rätten att driva in skatt och hyra.
Detta faktum gör frälsebondefrågan särskilt pikant. De bönder som i dag brukar arrenden under fideikommissen kan vara ättlingar till statens tidiga bortbytingar - offren då staten lade ut skatteindrivning på adlig entreprenad.
Staten, regeringen och riksdagen vägrar att göra upp med sitt förflutna. Man har nöjt sig med att senkommet göra vissa förbättringar men inte vågat åtgärda grundproblemet.
Herr talman! Den 30 november 1989 tog riksdagen med stor majoritet beslut om att avskaffa denna orättvisa kvarleva. Detta var ett beslut som väckte förhoppningar inte minst hos den yngre generationen av arrendatorer.
1990 års arrendekommitté följde upp riksdagsbeslutet genom att enhälligt förorda en friköpslag som skulle omfatta bönder under adel, kyrkan, Domänverket samt universiteten.
Vad vi nu 22 år senare kan konstatera är att någon sådan, trots riksdagsbeslut och klara förord för friköpsrätt från Arrendekommittén, fortfarande inte har införts. Vi kan vidare konstatera att storbönder och adeln inte minst genom sin egen intresseförening Jordägareförbundet har lyckats med sitt lobbyarbete.
Den senaste statliga utredningen om historiska arrenden är från 2003. Där kom man fram till att det fanns spår av obalans, ojämn erfarenhet av tvister och ekonomisk ojämlikhet i fråga om att driva mål vidare till högre rättsinstanser. Trots detta kommer man fram till slutsatsen att man inte kan se att det finns ett allmänt intresse att en lag om friköp av historiska arrenden införs för det fåtal, och alltjämt minskande antal, individer som en friköpslag för historiska arrenden skulle beröra.
Utredningens slutsats är väldigt svår att förstå. Man säger i princip att de som drabbas är så få så att vi inte behöver göra något åt situationen. Skulle vi föra samma resonemang så fort det handlar om minoritetsgrupper undrar jag vad vi skulle få för samhälle.
Herr talman! Ett argument som ofta kommer fram i debatten är att Europarådskonventionen om de mänskliga fri- och rättigheterna skulle vara ett hinder. Jordägareförbundet brukar hävda att friköp skulle vara ett ingrepp i äganderätten, vilket inte får göras annat än i det allmännas intresse. Detta stämmer inte - det är snarare tvärtom.
Europeiska domstolen konstaterade i en dom bland annat följande: "De nationella organen är principiellt bättre skickade än domstolen att avgöra vad som skall anses vara i det allmännas intresse." Det är alltså upp till riksdagen att pröva om det är ett angeläget allmänt intresse att lösa den fråga som har diskuterats och påtalats i över 300 år. I detta sammanhang kan vi konstatera att Danmark hade samma situation som vi, men de gjorde något åt detta 1919.
Man kan också konstatera att frågan inte anses särskilt viktig i utskottet. Det är inte mycket man har skrivit om detta ärende, men man har skrivit i sitt motiv till avslag på motionen att antalet historiska arrenden har minskat kraftigt sedan 1980-talet och att en del av minskningen beror på att arrendatorerna har fått friköpa sina arrendeställen.
Visst har det gjorts vissa frivilliga överenskommelser där arrendatorn getts rätten av stat och kyrka att köpa loss det land man brukat i århundraden, men kartläggningen visar att förhållandena är tvärtom för adel och storgodsägare. De medger i princip inga friköp. Eller som Carl af Petersens uttalade sig i Björn Af Kleens bok
Jorden de ärvde
: "Vår grundprincip är att vi aldrig säljer mark." Vi måste inse faktum - adeln och storbönderna har en grundprincip. Man säljer aldrig mark, och man avvecklar arrendatorer i allt snabbare takt.
Det vi kan se nu är att jordägare på flera håll har chockhöjt arrendeavgifterna. Många jordägare försöker komma åt kontrollen av de stödrätter som tillhör brukarna. Banker har börjat kräva högre säkerhet för kredit eftersom människor inte äger sin egen fastighet. Att det råder obalans mellan adeln, storgodsägarna och arrendatorerna är det ingen tvekan om.
Ett fall från min egen kommun är ganska slående. Det handlar om en gård som familjen har arrenderat i nästan 200 år. De senaste 35 åren har greven inte satsat en enda krona, medan arrendatorerna har satsat miljonbelopp på bland annat en ny hölada, siltorn, maskinhall, värmesystem och en totalrenovering av bostadsenheten. Man har också röjt 60 000 kubikmeter sten så att åkrarna kan brukas. När man lyfte frågan om friköp sade - självklart - greven nej. Däremot ville han höja arrendet med 42 procent och tog 33 procent av EU-bidraget för biologisk mångfald.
Herr talman! Denna aggressiva attityd hos adeln och storgodsägarna är djupt oroande. Man har klart deklarerat att grundprincipen är att inte självmant bevilja några friköp. Vad vi mer och mer ser är i stället att man inte ens godkänner släktövertagande längre.
Jag kan inte påstå att jag är förvånad över att Moderaterna och i viss mån även Kristdemokraterna inte är särskilt intresserade av att fullfölja det förslag Sveriges riksdag antog 1989. De ställer sig självklart bakom adeln och storgodsägarna i denna fråga. Att Centern, Folkpartiet och framför allt oppositionspartierna inte har kraften att sätta sig in i denna fråga ordentligt och inte vågar driva den gör mig dock riktigt besviken.
Vi måste faktiskt vakna och börja reagera på det som håller på att ske. Det börjar hasta med att införa den historiska reformen om det ska finnas några kvar att rädda till enskilt ägande.
Detta är i allra högsta grad en klasskampsfråga. Vi pratar om Davids kamp mot Goliat, det vill säga den lilles kamp mot den store starke greven och storgodsherren. Jag önskar inget hellre än att denna historia får samma slut som just Davids kamp mot Goliat. Men då krävs det att vi i Sverige inför det man gjorde i Danmark 1919, det vill säga en laglig rätt till friköp av historiska arrenden. Att avskaffa de sista resterna av ett gammalt feodalt system borde vara en självklarhet.
Avslutningsvis vill jag bara säga att
Jorden de ärvde
av Björn af Kleen är någonting samtliga i detta utskott borde ta del av. Detsamma gäller Willands Arrendeförenings skrift om just frälsebönder. Jag tror att ni har fått den; de har skickat ut den.
Jag vet inte hur von Arnold uttryckte sig - att det inte behövdes en sådan här motion längre. Den behövs i allra högsta grad. Det är hög tid att vi gör någonting åt denna situation.
I detta anförande instämde Kerstin Engle (S).