Herr talman! Även om rubriken för denna debatt är
Naturresursfrågor och vattenrätt
är det nästan bara vatten som berörs i motionerna.
De flesta handlar om fiskarnas möjligheter att passera vattenkraftverken samt om vattendomar som är i behov av förnyelse. Problemen med stranderosion tas också upp i några av motionerna.
När det gäller frågorna om gamla vattendomar och laxtrappor, det vill säga fria vandringsvägar, är svaret från utskottsmajoriteten att Miljöprocessutredningen kommer med sin redovisning senast den 30 april. Med tanke på det finns det ingen anledning att diskutera några tillkännagivanden.
Däremot finns det skäl att ta förslagen i motionerna på allvar, och jag utgår ifrån att frågorna har genomlysts i utredningen. Domar som är 50-100 år gamla har självklart fyllt sin uppgift, men det kan ju ha hänt något under tiden som kan föranleda behov av en omprövning. Inte minst fiskarnas vandringsvägar har aktualiserats mer och mer under de senaste 20 åren.
Nu är det emellertid så att byggandet av så kallade laxtrappor och fria vandringsvägar också kan påverka elproduktionen negativt. Här gäller det att hitta konstruktiva lösningar som beaktar båda behoven. Det är framför allt bekymmersamt med ålen. Det är oroväckande rapporter som har kommit in de senaste åren om en drastisk minskning av beståndet. För egen del tror jag att vattenkraftverken kan ha en viss betydelse. Å andra sidan har de nu funnits i så många år att vi borde ha märkt minskningen tidigare.
Jag är också osäker på om det är upp- eller nedvägen som är det största problemet. Det lär fastna mycket fisk, inklusive ål, på väg nedströms i de galler som finns vid kraftverken. Jag lutar mer åt att det är fisket i framför allt Frankrike och Portugal, där man tar upp stora mängder glas- och gulål som alltså aldrig hinner bli könsmogen. Reproduktionen blir då med automatik för låg, och det sätter nu sina spår även i svenska vatten.
Herr talman! Stranderosionen är ett stort problem på sina håll, dock av varierande slag. Det som ligger närmast till hands för min egen del är situationen på sydkusten utanför Ystad, där Skåne sakta men säkert håller på att försvinna ut i havet. Även om kanske inte alla norr om Smålandsgränsen tycker att detta är negativt utan kanske till och med skulle önska ett något högre tempo i erosionen, ställer det till problem för dem som bor och verkar i området.
Det är mycket som man inte begriper här i världen, men om nu sanden försvinner ut i havet tycker jag att det är naturligt att ta tillbaka sanden för att säkerställa kustremsan. Är inte det vad man kallar kretslopp?
Klimat- och sårbarhetsutredningen säger förvisso att det behövs mer forskning, men jag vill hävda att det enda sättet att få svar på frågorna är att rent praktiskt prova sig fram. Mig veterligen förekommer det i andra länder, och då bör det väl gå att hämta kunskap därifrån. Med tanke på att det är en ständigt pågående process är det angeläget att vi hittar lösningar som håller både kortsiktigt och långsiktigt.
Herr talman! Det finns några andra intressanta motioner. En av dem är från mina partikolleger Solveig Zander och Per Lodenius om riksintresse, och det är marken runt Arlanda som avses. Att lägga området som riksintresse försvårar i det fallet enormt för de mark- och fastighetsägare som finns i omgivningen. Av erfarenhet vet jag hur besvärligt det är att sälja sådana fastigheter. Inte minst de tre statliga verken Vägverket, Banverket och Luftfartsverket är ofta inblandade, och då självklart Vägverket i första hand. Det behöver inte ens formellt vara riksintresse, utan bara genom att lägga ut breda korridorer som sedan ligger där i decennier utan att det händer någonting påverkas både utvecklingsplaner och prisbild för fastighetsägarna. Man vet inte om det kommer att aktualiseras eller inte. Hur lätt är det då att bedöma läget som säljare eller köpare?
En annan motion avser åkermarken som riksintresse, och eftersom jag själv skrev en liknande motion 2007 är det lätt att instämma i motionärens uppfattning. Jag förstår inte varför det är möjligt att skydda ängs- och våtmarker, skog, stränder och fjäll men inte åkermark som ju är än viktigare för vår överlevnad. Att sätta av delar av den högklassiga åkermarken som riksintresse skulle skapa en bättre förutsägbarhet för berörda lantbrukare, vilket bland annat innebär att det är lättare att fatta beslut om investeringar. Att veta att den egna eller arrenderade jordbruksfastigheten får fortsätta som jordbruk anser jag stärker äganderätten i stället för som i dag där det råder stor osäkerhet framför allt för dem som bor nära tätorter.
Vi har 450 000 kvadratkilometer yta i det här landet. Då har vi också råd att avstå från att bygga på den allra bästa jorden. Utskottet konstaterar att den frågan också finns med i Miljöprocessutredningen där bland annat jordbruksmarken särskilt lyfts fram som exempel på områden som kan bli föremål för riksintresseavvägning. Jag är nöjd med det svaret och ser fram emot utredningens betänkande.
Till sist, herr talman, vill jag yrka bifall till utskottets förslag i betänkandet och avslag på samtliga reservationer.