Fru talman! Tack, Carl Bildt. Det är mycket viktigt med den humanitära hjälpen för kvinnor och barn som precis har nämnts. I de tre länder och de olika flyktingläger som jag har erfarenhet av och varit i fanns det varken svenskt bistånd eller FN:s bistånd. Det enda som fanns i Bab al-Salam i Syrien var tält som människor bor i. En del av dem är FN-märkta och är vita. Det fanns ingenting mer.
Det är klart att länderna försöker göra sitt bästa. Problemet är att flyktingströmmen också ökar de sociala motsättningarna. Den värsta formen mötte jag faktiskt i Kurdistan i Irak. Där växer gamla konflikter på etniska och religiösa grunder. Människor vill inte ha dem där.
Där finns till exempel Kirkukkonflikten där Saddam Hussein arabiserade de delarna. Människor sade: Vi vill inte ha fler av den sorten. Det finns redan massor av oro i regionen som man ska ta på väldigt stort allvar.
Jag hoppas verkligen att den kommande fredskonferensen inte ska ge utrymme till de länder som redan har blodiga händer där det finns könsapartheid. Det handlar om att ge kvinnor möjlighet. Kvinnorna är redan obefintliga inom oppositionen och i alla lägen. Där ska kvinnornas röst bli hörd och också den minoritetsproblematik som finns i regionen.
Jag betonar situationen för kvinnor och barn. Jag vet själv hur det är. Jag har varit i krig och på flykt. Jag har varit flykting. Jag talar om hur det är inte som en abstrakt analytiker utan utifrån egna upplevelser. Det förväntas att Sverige är en röst för jämställdhet och solidaritet.