Fru talman! Det stämmer som Carl Bildt säger att det inte tillhör vanligheterna i kammaren att Carl Bildt instämmer i mina inlägg. Det kanske är tur, för vi skulle nog ha ganska tråkiga utrikespolitiska debatter om en moderat utrikesminister och Vänsterpartiets utrikespolitiske talesperson var överens i många frågor.
Vi får väl erkänna att det under de gångna två och ett halvt åren har funnits delar i Sveriges agerande när det gäller Syrien som vi varit oeniga om. Men en signal jag får från syrier i Sverige är att man är väldigt mån om att vi inte ska göra detta till en inrikespolitisk fråga, att vi inte ska använda konflikten och inbördeskriget i Syrien som ett slags slagträ i inrikespolitiken. I stället ska vi försöka jobba konstruktivt för att forma en politik som kan göra skillnad. Det har också varit min utgångspunkt, och jag vill understryka detta.
Det är bra att Carl Bildt är tydlig med att vi nu måste stödja FN-processen, att vi måste sluta upp bakom de ansträngningar som finns, att vi måste sluta upp bakom Lakhdar Brahimi som FN:s sändebud och medlare i konflikten. Jag tror att det i dag är svårt att se en person som skulle kunna göra en bättre insats än vad Brahimi gjort. Samtidigt måste man säga att det inte har tagits så många initiativ av Lakhdar Brahimi. Man hoppas att han framöver kan spela en mer aktiv roll som medlare än vad han gjort hittills. Att vara medlare innebär att lyssna på parterna, ta in information, omformulera den, omsätta den i politiskt agerande och ta initiativ.
Det som gör mig väldigt orolig nu är att det samtidigt med försöken till fredskonferens och olika processer närmast finns risk för en militär kapprustning i Syrien under den kommande tiden. Allt fler signalerar nu att de är beredda att gå in med vapen och militär utrustning i Syrien. Vi har tidigare i debatten nämnt hur EU nyligen hävde en del av sitt vapenembargo mot Syrien för att möjliggöra vapenleveranser till oppositionen. Jag tycker att det var djupt olyckligt att man från EU:s sida valde att fatta detta beslut. I dag har USA valt att meddela att de kommer att utöka och utvidga sitt militära stöd till den fria syriska armén. Även detta tycker jag är djupt oroväckande. Vi har redan tidigare sett hur Saudiarabien, Qatar, Ryssland och Iran gått in och stöttat upp sina respektive allierade i landet militärt.
Detta leder till en oerhört destruktiv utveckling. Hur ska vi kunna förmå Ryssland att upphöra med sina vapenleveranser till regimen om USA samtidigt levererar vapen till oppositionen? Hur ska vi förmå Iran att upphöra med sitt stöd till regimen om Saudiarabien samtidigt stöder sina allierade i Syrien? Här krävs det ett internationellt vapenembargo. Det krävs att vi stryper tillförseln av vapen. Nu ser vi tyvärr den rakt motsatta utvecklingen. Det gör mig djupt oroad.
Jag måste också kommentera frågan om biståndet och den humanitära hjälpen. Jag tycker att det är oerhört positivt att Sverige har gett omfattande humanitär hjälp. Det var fråga om 248 miljoner förra året, och 150 miljoner ska ha betalats ut hittills i år. Men jag måste ändå ställa en fråga till Carl Bildt. Jag har ställt den förut utan att få ett tydligt svar. På onsdag ska den här riksdagen besluta om vårändringsbudgeten som den borgerliga regeringen presenterat. I den föreslår man en neddragning av det svenska biståndet på 709 miljoner kronor. Man ska backa från åtaganden man redan gjort och löften man redan gett till FN-organ och internationella partner. Man har från regeringens sida inte redogjort för hur den här kraftiga neddragningen av biståndet kommer att slå och var dessa besparingar ska göras. Kan utrikesministern i dag ge oss en garanti för att det inte kommer att göras några neddragningar i det humanitära stödet till Syrien och de syriska flyktingarna?