Fru talman! I dag har det inträffat något som jag tror är unikt, åtminstone under denna mandatperiod, nämligen att jag kan instämma i vartenda ord i det inlägg som Hans Linde gjorde. Han hade någon fråga till mig, men annars tillhör det inte vanligheterna att jag ord för ord kan instämma i vad Hans Linde har att säga. Det gäller även de övriga interpellanterna. Vi har en i allt väsentligt gemensam syn på den tragedi som utspelar sig i Syrien och känner alla en frustration över det misslyckande som det innebär för det internationella samfundet. Det är ingen tvekan om, som Hans Linde sade, att det är ett misslyckande för det internationella samfundet, för FN-systemet enkannerligen men också för andra.
Låt mig så gå in på några av de sakfrågor som vi alla har anledning att fundera över. Hur kan vi föra frågan framåt? Det första är självfallet att ta reda på vilka förutsättningarna är för att få till stånd en politisk process. Jag vill till Annika Lillemets säga att nej, vi avser inte att ha någon självständig medlarroll, för det skulle underminera den redan svåra situation som Lakhdar Brahimi har. Jag hade ett långt samtal med honom för bara några dagar sedan och gick igenom läget och förutsättningarna för att få konferensen till stånd. Det finns en lång rad hinder. En av de saker han allra minst behöver är att alltför många springer omkring och försöker dansa självständigt i denna komplicerade internationella politiska situation. Starkt stöd till Lakhdar Brahimi som FN:s och Arabförbundets specielle representant är nödvändigt.
Sedan är frågan vad som kan leda till eller underlätta att det hela förs framåt. Till att börja med måste sådant som kan underminera förutsättningarna för konferensen motverkas. Där tror jag att vapenleveranser tillhör den kategorin. För det andra måste vi vara realistiska och inse att för att vara framgångsrik måste en fredskonferens omfatta så många som möjligt. Fred skapar man mellan dem som för krig. Fred är inte ett sätt att samla vänner. Fred är ett sätt att samla fiender för att försöka förmå dem att upphöra att vara fiender. I detta ligger - jag har diskuterat det med bland annat den franske utrikesministern - att även Iran, ett land som vi har ohyggligt starka invändningar mot på grund av bristen på mänskliga rättigheter, måste finnas med i processen, liksom Saudiarabien och Qatar. De som är involverade i kriget måste vara involverade i freden. Det är en grundläggande förutsättning.
För det tredje är det viktigt att säga att det är FN som ska vara i ledningen. Jag tror att förutsättningarna är bättre om FN har den bestämda ledningen för en förhandlingsprocess. Efter en inledande större konferens kanske det sedan blir just FN och parterna som förhandlar direkt, medan de andra har en mer stödjande position. Det kommer att ta sin tid. Förutsättningarna finns inte denna vecka, inte nästa vecka, inte om tre veckor, men inom de närmaste dagarna kommer ett möte att hållas för att se vilka praktiska steg som kan tas för att föra processen framåt.
Vad gäller vapenembargo hade jag gärna sett att vi haft ett totalt vapenembargo. Det är inte fråga om huruvida den ena eller andra ska ha ett vapenembargo. Alla bör upphöra med vapenleveranser. Det är en ståndpunkt som jag som bekant företrätt inom Europeiska unionen. Det är en ståndpunkt som jag företrädde i samtal med Rysslands utrikesminister häromdagen med anledning av de leveranser som skett och delvis planeras från rysk sida. Allt detta tror jag försvårar den politiska processen.
Det som inte berördes så mycket i de första inläggen men som jag tror att vi är alldeles överens om gäller den internationella humanitära rätten. Hans Linde berörde detta. Vi har försökt få säkerhetsrådet att anta en resolution som bara handlar om den internationella humanitära rätten, att lägga allt annat åt sidan även om det är viktigt, och vädja till alla parter, huvudsakligen regimen, att respektera den internationella humanitära rätten och rätten till tillträde för Internationella Röda Korset och för FN-organen för att hjälpa de nödlidande.