Fru talman! Överläggningar i Europeiska unionens ministerråd är slutna. Så måste det vara. Så är det i regeringen, och så är det också i riksdagsutskott. De som har deltagit i dessa överläggningar kan nog unisont intyga att den svenska rösten har milt sagt hörts i dessa diskussioner.
Vad vi bör göra lite mer i Europeiska unionen är att fokusera på vad som kan bli de bidrag som vi kan lämna till en fredsprocess. Vi ska försöka underlätta att fredsprocessen äger rum. Om den sedan kommer i gång finns det en lång rad mycket svåra uppgifter och mycket svåra frågeställningar som omedelbart kommer att finnas på bordet.
Det är förhoppningsvis en vapenvila, men därefter freds-, stats-, stabilitets- och förtroendebyggande inte bara i Syrien utan förmodligen i regionen. Det är en jätteuppgift som kommer att sträcka sig under åtskilliga år men som är av central betydelse också för Europas säkerhet om vi ser det från det humanitära men också från det egoistiska nationella perspektivet.
Vi kan inte vara likgiltiga för vad som händer i det omedelbara europeiska grannskapet. Vi måste gemensamt med andra europeiska nationer börja förbereda oss för mycket besvärliga och krävande uppgifter i denna region under mycket lång tid framöver. Det kan vi bara göra gemensamt.
Jag glömde bort att kommentera Hizbullah och Israel. Jag delar det som Hans Linde har sagt. Risken för att vi här får ett nytt krig mitt inne i kriget med allt vad detta innebär, och agerandet från de bägge i olika avseenden, utan att likställa dem, har varit negativt.
Till Golanfrågan återkommer jag i annat sammanhang. Vi konsulterar och bereder. Risken är att det kan försvåra och begränsa Sveriges övriga möjligheter att agera i denna konflikt. Det är den huvudsakliga frågeställningen.