Fru talman! Jag ska inleda med att tacka utrikesministern för svaret.
Efter mer än två år av väpnad konflikt i Syrien är det tyvärr svårt att se något slut på våldet och striderna, åtminstone i närtid. Det som började som ett fredligt uppror med krav på demokrati och reformer har utvecklats till ett inbördeskrig och dessutom till en av vår tids absolut värsta humanitära katastrofer.
Amineh Kakabaveh nämnde några av siffrorna tidigare, och jag upprepar dem. Enligt FN har 93 000 människor nu dödats. Bara det senaste året räknar man med att drygt 170 syrier har dödats varje dag. Det är ett mänskligt lidande och en humanitär katastrof som jag tror att det är svårt för oss här i Sverige i dag att förstå.
Carl Bildt nämnde i sitt svar de flyktingar som har kommit till Sverige. Man ska komma ihåg att det sammanlagt handlar om kanske fem och en halv miljon människor som har tvingats fly till grannländerna eller inom sitt eget land. Det är en ytterst liten del av de syriska flyktingarna som har kommit till EU och Sverige.
Jag tror att det är viktigt att se att under det inbördeskrig som nu pågår har flera parter gjort sig skyldiga till övergrepp och brott mot krigets lagar. Därför har jag valt att i min interpellation understryka vikten av den humanitära rätten. Den omfattar alla parter. Krigets lagar omfattar alla parter i det pågående inbördeskriget i Syrien. Det är viktigt att vi kämpar för att återupprätta respekten för folkrätten och den humanitära rätten, oavsett vem som begår övergreppen.
Men det går samtidigt inte att blunda för att huvudansvaret för utvecklingen i Syrien tveklöst ligger på president al-Asad och hans regim. Det var regimens våld mot de fredliga demonstrationerna, regimens oförmåga att genomföra nödvändiga reformer och regimens försök att spela ut olika etniska och religiösa grupper mot varandra som banade väg för det inbördeskrig som vi nu ser.
Jag tror att det är viktigt att se att det som nu sker i Syrien också är ett misslyckande för omvärlden. Det är ett misslyckande för FN-systemet och för världssamfundet. Vi hade på ett tidigt stadium behövt en tydlig FN-resolution som fördömde våldet. Vi hade på ett tidigt stadium behövt ett globalt vapenembargo. Vi kan nu i efterhand notera att det tog alldeles för lång tid innan den här frågan över huvud taget kom upp på FN:s bord. Vi kan konstatera att alldeles för många länder, i regionen och utanför den, har agerat på ett sätt som har försvårat en politisk lösning och till och med i vissa lägen underblåst striderna.
Jag tror att man måste vara ärlig i den här debatten och säga att det inte finns några enkla lösningar på inbördeskriget i Syrien. Att skapa fred och förhoppningsvis även demokrati i Syrien kommer att vara en komplicerad och mödosam process.
Jag instämmer i det som Carl Bildt säger om att det är positivt att steg tas mot en internationell konferens. Det kommer självklart inte att finnas en militär politisk lösning, utan det kommer bara att finnas en lösning på det inbördeskrig som nu pågår. Det är viktigt att Sverige och EU nu aktivt stöder processen för att få till en konferens. Även om det har pratats om den här konferensen länge, eller åtminstone under ett par månader, vet vi att det fortfarande är oklart när den ska arrangeras och vilka parter som kommer att delta. Det skulle vara intressant att höra hur Sverige aktivt arbetar för att få till stånd en verklig fredskonferens där världssamfundet kan enas om en gemensam plan för fred.
Samtidigt är den regionalisering av konflikten som vi nu ser oroväckande. Hizbullah går från Libanon in i Syrien. Israel har vid flera tillfällen bombat mål inne i Syrien. Jag beklagar att EU i sina senaste rådsslutsatser inte tydligt lyckades skicka en signal till både Hizbullah och Israel att deras agerande nu är oacceptabelt.
Frågan till Carl Bildt blir: Hur kommer man nu att agera för att skicka den här tydliga signalen till Hizbullah och Israel att de inte kan lägga sig i det inbördeskrig som pågår i Syrien?