Fru talman! Jag börjar omedelbart i den senaste änden. Ja, vi försöker se vilka möjligheter som finns, och det sker ett aktivt arbete på den punkten. Men jag tror att förutsättningarna för att få säkerhetsrådet att fatta beslut om detta i dagsläget är utomordentligt begränsade. Vi får titta på de möjligheter som finns utan säkerhetsrådet. Som Annika Lillemets väl vet finns det också en del reservationer från de internationella humanitära organisationernas sida vad gäller detta. Men det är en av de saker som vi har anledning att pröva.
Vad gäller de övriga konkreta förslagen, om personal och så vidare, kan jag säga att vi nu huvudsakligen är inriktade på att ge finansiellt stöd via UNHCR och andra. Turkiet gör ett mycket bra arbete, måste man säga. Det är besvärligare och mer akut i Jordanien. Det är också självklart en besvärlig situation i Irak. Men vi är öppna för ytterligare insatser. Den garanti som Hans Linde efterfrågade kan jag utfärda på stående fot i detta hänseende. Jag skulle vilja önska att hjälpen upphörde i morgon på grund av att kriget upphört. Men det är den enda reservationen.
Vi är eniga om att vi vid sidan av det humanitära arbetet, stödet till oppositionen och den regionala hänsynen ska fokusera arbetet på att försöka få till stånd en fredskonferens. Det är en roll som Sverige ska spela i detta hänseende. Det finns en oro för att det blir kapprustning mitt i inbördeskriget. Det har vi påpekat inom Europeiska unionen, det har jag påpekat för Ryssland och det har vi påpekat i USA. Sveriges ståndpunkt i dessa frågor är, för att uttrycka saken försiktigt, väl känd av alla ledande aktörer.
Faran är inte bara att detta kan underminera de kortsiktiga fredsansträngningarna. Faran är också att detta långsiktigt kan leda till ett ställföreträdarkrig i hela regionen som kan få mycket omfattande konsekvenser för framtiden. Vart exakt detta leder återstår att se. Därför finns det anledning att mana till mycket stor försiktighet och medvetenhet om de långsiktiga konsekvenserna av steg som kan tas.
Amineh Kakabaveh beskrev den humanitära situationen i olika flyktingläger. Kvinnor och barn är som alltid de som drabbas hårdast i konflikterna.
Det är nu 3 000 barn som är födda i flyktingläger enbart i Turkiet. Man ska inte bortse från uppgifterna att ge spädbarnsvård, utbildning och ta hand om grundläggande humanitära samhällsfunktioner för dessa enorma flyktingmängder som det handlar om. Även där måste vi se vilka möjligheter vi har att ge stöd direkt finansiellt och politiskt stöd till de länder som drabbas hårdast.
Jag ska slutligen säga något om en aspekt av det hela så att vi inte glömmer bort den. Det är nu en region som är tilltagande skör. Turkiet har sina egna problem. De kan vi diskutera separat. Jag får hoppas att de inte går ut över det arbete som Turkiet gör för att hjälpa flyktingarna och för att bidra till en fredlig lösning i Syrien.
Jordanien är i en utomordentligt skör situation. I Libanon ser vi hur det syriska inbördeskriget de facto har spridit sig i de norra delarna av Libanon med allt vad detta innebär. Irak har också av andra skäl en komplicerad situation som riskerar att bli än mer komplicerad.
Det är en region på branten av någonting mycket värre. Vi får försöka göra allt vad vi kan både för att hjälpa människor och för att förhindra att ont blir ännu mycket värre.