Herr talman! Jag instämmer med allt vad Görel
Thurdin sade alldeles nyss, och jag delar hennes oro.
Egentligen skulle det inte behöva sägas något mer,
men jag känner också väldigt starkt i den här frågan
och vill gärna säga någonting i alla fall.
Amalgamfrågan är en lång lidandets historia som
har debatterats här i riksdagen sedan 1982, tror jag att
det var. Riksdagen har, som Görel Thurdin sade, fattat
en lång rad beslut om att patienter som lider av
kvicksilverförgiftning och andra avvikande reaktioner
på tandlagningsmaterial skall behandlas med respekt,
och om att amalgamsanering skall underlättas. Beslut
har fattats om forskningen och tandläkarutbildningen.
Jag har själv jobbat med den här frågan sedan 1985,
när jag kom in i riksdagen. Jag har motionerat, frågat
och interpellerat vartenda år och tagit upp alla upp-
tänkliga aspekter. Jag kan t.ex. nämna kravet om
produktkontroll och biverkningsregister. Hela tiden
har jag bemötts väldigt defensivt. Det senaste exemp-
let är från Ingela Thaléns tid som socialminister i
slutet av 80-talet. Hon skyllde på och hänvisade till
EU, trots att det på den tiden över huvud taget inte var
aktuellt att Sverige skulle gå med i EU. Detta visar att
man hela tiden försöker finna skäl för att inte göra
någonting.
Riksdagen har fattat en rad beslut, t.ex. om att
amalgamet skall avvecklas. För barn skulle det ha
varit gjort fr.o.m. den 1 juli 1995 och för vuxna från
och med i år. Detta har inte uppfyllts, men man kan
säga att amalgamfrågan mycket sakta har baxats fram
här i riksdagen. Det allra största problemet är dock att
hanteringen på fältet inte har skett i enlighet med de
beslut som riksdagen har fattat. Det känns ganska
meningslöst. Man undrar vilken makt riksdagen
egentligen har. Den frågan bör vi som ledamöter
verkligen ställa oss.
Görel Thurdin har beskrivit vår motion litet grand.
En del frågor som vi har tagit upp där har behandlats
välvilligt av utskottet. Jag håller med om att utskottet
har en något bättre skrivning nu. Det gäller bl.a. av-
snittet om forskning, där det sägs att vårt yrkande
egentligen är tillgodosett. Det är mycket bra, och jag
tackar för det. Eftersom det yrkandet handlar om
Tungmetallcentrum i Uppsala har jag ganska stora
förhoppningar om att det verkligen kan bli ett bra
resultat av den forskningen. När pengar tidigare an-
slagits till forskning - vid ett tillfälle så mycket som
16 miljoner kronor - har erfarenheten visat att forsk-
ningsresurserna gått till dem som redan tidigare var av
den åsikten att detta inte är något problem. De som
hade jobbat och visat på att amalgamet inte är stabilt,
att det innebär hälsoproblem osv. fick inga eller
mycket litet pengar. Jag tar upp det här bara som
ytterligare ett exempel på att riksdagens beslut kan gå
snett.
Herr talman! Riksdagen har beslutat att amalgamet
skall bort. Nu kan vi i enlighet med den rapport som
Kemikalieinspektionen har lämnat konstatera att mål-
sättningen inte uppfyllts. Vi menar att beslutet skall
fullföljas. Jag tycker att det är bra att otillfredsställel-
se med detta har framförts här och nu i debatten. Be-
slutet skall fullföljas - i synnerhet när det gäller barn.
Det skall ske omedelbart, utan några dispenser till
handikappade barn eller invandrarbarn, vilket man har
hört förekommit. Enligt utskottet är det Socialstyrel-
sen som skall följa avvecklingen, men där har man
inte varit särskilt intresserad av att amalgamet skall
avvecklas. På något sätt känns det som att sätta bock-
en till trädgårdsmästaren. Jag vet dock inte vem an-
nars som skulle följa utvecklingen, men amalgamet
skall helt enkelt bort.
Ett annat beslut som riksdagen fattat tidigare är att
amalgamsaneringen i vissa fall skall ersättas i enlighet
med reglerna för den öppna hälso- och sjukvården. Vi
menar att det skall vara på det sättet, och att kvicksil-
verförgiftning av amalgam skall erkännas som en
sjukdom.
Vi hoppas att arbetsgruppen lägger fram ett sådant
förslag och att det kommer snabbt så att riskdagen
snabbt kan fatta beslut om det.
Till slut måste jag ställa frågan: Varför är den här
frågan så trög? Varför har hela det samlade etablis-
semanget stått fast vid att det här inte skulle vara
något problem? Man säger att patienterna har psykis-
ka besvär. Varför har man över huvud taget inte brytt
sig om att iaktta försiktighetsprincipen? Det finns ju
andra miljöproblem där forskningsvärlden har fått
erkänna att man faktiskt haft fel. Här har det varit
oerhört trögt. Varför har man inte varit genuint intres-
serad av att hjälpa sjuka människor?
Man kan ju spekulera i många orsaker till tröghe-
ten. Jag skall inte gå in på det. Men den här trögheten
har faktiskt resulterat i stort lidande, onödiga sjuk-
skrivningar och enorma kostnader för samhället. Det
är någonting att tänka på i dessa tider, när vi gnetar
med varenda krona och inte får pengarna att räcka till.
Det rimmar också illa med vår lagstiftning om att
sätta patienten i centrum.
Även om betänkandet har en bättre skrivning än
tidigare tänker jag rösta på reservation nr 6. Jag yrkar
alltså bifall till den.