Herr talman! Marianne Andersson och jag har en
gemensam motion som gäller just avveckling av
amalgam. Det är ett av de tre områden som behandlas
i betänkandet. Jag vet inte för vilken gång i ordningen
som jag tar till orda i den här frågan här i riksdagen
eller någon annanstans i samhället. Ibland känns det
ganska jobbigt.
Jag har i och för sig noterat att det nu finns en
starkare skrivning i denna fråga, och det har inte
funnits på flera år. Jag lyssnade noga på Christin
Nilsson som pekade på att det inte är tillfredsställande
när vi inte kan nå det mål som riksdagen bestämt och
att vi nu måste se till att uppnå målet att avveckla
amalgamet. Jag har noterat med tillfredsställelse att
det ändå finns en starkare viljeinriktning än det fun-
nits på ett tag.
Men det är faktiskt väldigt många år sedan riksda-
gen fattade beslut om att man t.ex. skulle ge ersätt-
ningar till dem som fick problem av olika tandmate-
rial. Det beslutet har på något sätt inte verkställts,
utan myndigheterna har gått alla möjliga slingriga
vägar för att slippa leva upp till beslutet. Det måste
vara mycket billigare för samhället att betala ut
20 000-30 000 kr för tandvård i stället för att psyko-
somatisera folks åkommor och hellre betala ut en halv
miljon på psykoterapeutiska behandlingar. Det är
både omänskligt och orimligt.
Jag skall också passa på att säga att det finns
människor som vågar bryta nya vägar. Det är tur att
det finns de som inte måste ha 40-50 års vetenskap
bakom sig för att förstå vad som egentligen är elemen-
tär kemi. Vi har t.ex. fastställt att man skall få ersätt-
ning om man har avvikande reaktioner och lichenför-
ändringar i munnen. Men då har Socialstyrelsen hittat
på att dessa förändringar måste vara intill amalgam-
plomber. Är de intill guldfyllningar får man inte er-
sättning.
Dessa förändringar innebär en förtjockning av
slemhinnan som kan leda till värre saker i förläng-
ningen om de får finnas kvar. Men man kan inte ens
använda grundläggande kemikunskaper för att ta reda
på att metaller söker sig till högre stående metaller,
åtminstone i sur miljö. Kvicksilvret söker sig till gul-
det i munnen. Det betyder att det är där som den
största belastningen på slemhinnorna uppstår. Jag tar
upp detta därför att man på något sätt snart måste
börja förstå att man ibland kanske inte behöver hur
mycket vetenskap som helst, utan man behöver
grundläggande skolkunskaper för att slå fast sådana
saker. Detta är inte beständiga material.
Dessutom är det ju konstaterat att kvicksilver är
farligt. Det angriper det centrala nervsystemet och
immunsystemet. Det finns så oerhört mycket veten-
skap bakom påståendet att människors hälsa hotas av
detta, att jag inte fattar att det inte skall kunna räcka. I
stället skall man pröva och åter pröva.
Det är ungefär som när man begär att få ett över-
gångsställe för att barnen är utsatta i trafiken. Då
säger man: Nej, men det har ju inte hänt något där
ännu. Så väntar man tills ett barn blir påkört. Då blir
det väldigt bråttom att rita dit strecken för att markera
övergångsstället. Det är precis så den här frågan har
utvecklats. Man skall nästan vänta på konkreta döds-
fall innan man på något vis kan slå fast att det faktiskt
är farligt för hälsan.
Under tiden lider folk, och det är många som gör
det. Riksdagen har faktiskt en gång tagit ansvar och
sagt att vi skall avveckla amalgamet och tillgodose
människor som har avvikande reaktioner mot dentalt
material. Men likafullt efterlever inte myndigheterna
riksdagens beslut! För mig som riksdagsledamot blir
det absurt - av vilken anledning sitter vi och fattar
beslut om vi inte verkligen menar att de också skall
efterlevas?
Jag vill i varje fall ge en eloge till läkare, tandlä-
kare, forskare, ja, t.o.m. till ingenjörer, som har gått
före i den här frågan och vågat ta ställning. De har
med klokskap, särskild lyhördhet för människor och
deras olika besvär samt stort mod gått före och jobbat
för att ta fram alternativa material. Det är självfallet
de tandläkare och läkare som har jobbat med den här
frågan som har gjort det möjligt för de alternativa
materialen att växa fram. Det är inte några myndighe-
ter som har bidragit till det, minsann.
Jag hade hoppats på att utskottet ännu starkare
skulle ta ställning. Men de glödande kolen hopas över
huvudena, och ett samlat forskningsmaterial kommer
så småningom att bli framlagt även från Socialstyrel-
sen - det utgår jag ifrån. Förr eller senare måste hän-
syn tas till det som sker runt omkring. Man kan inte
bara selektivt välja ut den forskning som passar just
ens eget ställningstagande.
Det finns isoleringsmaterial som använts sedan
lång tid och som innehåller sulfapreparat - sulfona-
mid. Det är konstigt, därför att jag trodde att man
behövde recept för att få ut sulfa. Det är åtminstone
vad jag har upplevt när jag har haft barn som vid
något tillfälle har behövt det. Men i det här fallet
behövs inga recept, trots att sulfapreparat används vid
tandlagningar. Det har visat sig att många människor
får fruktansvärda allergiska symtom därför att de är
överkänsliga mot sulfa. Men eftersom det inte finns
någon skrivning om vad de här materialen innehåller
drabbas folk rätt av. Det är ingen som egentligen tar
ansvar för de symtom som uppstår. Så fort man säger
att något har med tänderna att göra blir man nämligen
betraktad som mindre trovärdig.
Självkritiken och känslan för utvärdering av det
man håller med på det här området ligger på lägsta
möjliga nivå. Jag är orolig med tanke på den forsk-
ning som finns om Alzheimer och kvicksilver i USA.
Ett helt forskarteam har för flera år sedan tagit fram
resultat. Jag är orolig när jag ser de gamla på våra
ålderdomshem och sjukhem. De har väldigt många
olika saker i sina munnar. När man började laga deras
tänder var man nämligen inte varse sådant här, och
gjorde rotfyllningar med diverse guttaperka som in-
nehåll.
Jag är också orolig för barnen. Jag är medveten
om att det finns en skrivning om kopplingen till barn i
betänkandet, vilket jag i och för sig är tacksam för.
Jag känner en genuin oro och ett stort ansvar för
den här frågan. En del läkare och forskare som är
understödda av Socialstyrelsen står på läkarstämmor
och rycker på axlarna, flinar litet grand och säger: Ja,
det är de här som har inbillade sjukdomar, ni vet.
Om de som skall se till att vården fungerar på ett
humant sätt, även inom forskningen, har den inställ-
ningen möter de inte människor med respekt. Detta
sprider sig, och det är inte bara på det här området
som myndigheter har en viss frånvaro av respekt vid
mötet med individer.
Det finns alternativa material, och det finns dem
som jobbar ihop med producenterna av det materialet.
Ungefär som när man slänger i litet extra kryddor i
produkter man tillverkar slänger man i dag i olika
saker i alternativen. Man tänker inte på att just de
ingredienserna kan orsaka allergier. Sedan heter det
att det är plasten som orsakar allergierna, fast det är
de olika ingredienserna. Det gäller t.ex. titandioxid,
som en del är överkänsliga mot. Det börjar förekom-
ma på många olika håll, i livsmedel osv. Det finns
alltså många faror som hotar i kemikaliesamhället.
Greenpeace har gett ut en bok där detta beskrivs
ganska tydligt. Den kan jämföras med Tyst vår, som
när den kom försökte väcka oss i miljöfrågor. Boken
heter Our stolen future, vår stulna framtid, och hand-
lar om kemikaliesamhället.
Vi här i riksdagen måste börja att ta till oss litet
mer av detta allvarliga problem. Det blir billigare för
hela systemet om den här frågan tas på allvar. En sak
är klar: Myndigheter skall följa riksdagens beslut.