Fru talman! Det är ett stort steg som tas när riks-
dagen antar föreliggande förslag till lag om totalför-
svarsplikt. Det är resultatet av en lång och utdragen
process. Därför är det så mycket mer glädjande att
detta nu kan ske i en bred parlamentarisk enighet.
Paradoxen i det svenska totalförsvaret har länge
varit att hundratusentals värnpliktiga har kallats in till
en värnpliktsutbildning som inte har lett till någon
krigsplacering. Det ledde till att civilförsvaret inte
fick en i sak önskvärd föryngring och kvalitetshöj-
ning. Men detta pris ansåg man tydligen vara värt att
betala för att vidmakthålla principen om det militära
försvarets absoluta företräde.
Det kan finnas anledning att påminna sig om detta
förhållande när den mytomspunna diskussionen om
den allmänna värnplikten nu åter blossar upp. För-
hoppningsvis är det bara en sista flämtning.
Fru talman! 1992 föreslog en enig pliktutredning
att en lag om totalförsvarsplikt skulle ersätta hittills-
varande lagar om värnplikt, civilförsvarsplikt, vapen-
fri tjänst och olika civila tjänsteplikter. Hur många
som skall skrivas in med plikt och hur lång utbildning
som skall ges för olika funktioner skall styras av be-
hovet av pliktpersonal under höjd beredskap.
Mot den här bakgrunden är det självklart att Folk-
partiet liberalerna finner det utomordentligt angeläget
att beslut nu kan fattas. Några bärande principer i
propositionen kan redan sägas vara i kraft genom
moment i 1992 års försvarsbeslut. Det viktigaste var
att riksdagen då slog fast att utbildningen av pliktper-
sonal skall styras av krigsorganisationens personalbe-
hov.
Principen om totalförsvarsplikt kan sägas innebära
den viktigaste principiella förnyelsen sedan 1901 års
beslut om att avskaffa indelningsverket och basera
försvarets personalförsörjning på värnplikt. Det beslu-
tet hade föregåtts av mer än 40 års plädering för
värnplikt, med liberaler som Viktor Rydberg, August
Blanche, S.A. Hedlund, Adolf Hedin och Julius Man-
kell som starkt pådrivande. I det perspektivet bör de
principiella aspekterna på införandet av en totalför-
svarsplikt sättas i främsta rummet.
Fru talman! Införandet av en totalförsvarsplikt ger
möjligheter att använda pliktlag för att tillgodose
väsentliga samhällsfunktioner under beredskap och
krig. Detta måste slås fast med stort eftertryck, vilket
utskottet också har varit enigt om. Pliktutredningen
gav förslag och exempel på en rad civila verksamhe-
ter som i krig behöver personella förstärkningar. I krig
kommer det att vara brist på viktiga kategorier perso-
nal.
Exakt vilka uppgifter som till mindre eller större
del kräver särskild utbildning inom ramen för en
pliktlag kan knappast fastläggas för en lång tid. Inför
varje försvarsbeslut bör man därför analysera vilka
funktioner som behöver tillföras mer pliktpersonal
med grundutbildning och vilka som kan klara sig med
mindre personal än tidigare. Fördelning och utveck-
ling av personaltillgången blir därmed ett av de vikti-
gaste inslagen i framtida totalförsvarsbeslut. Utskottet
delar, som framgår, denna uppfattning.
"Rätt individ på rätt plats" hellre än det gamla "rätt
man på rätt plats" - bör vara målet för totalförsvarets
personalhantering. Genom åren har många upplevt
hur svårt detta varit att uppfylla i verkligheten, både
vid uttunning till värnpliktsutbildning och vid överför-
ingar till civila totalförsvarsuppgifter.
Pliktutredningen har ganska ingående behandlat
frågor kring uttagning till utbildning av pliktpersonal.
Det måste enligt vår mening i det enskilda fallet bli en
sammanvägning av medicinska och andra egenskaper,
vederbörandes utbildning, den enskildes egen önskan
och operativa förhållanden.
Fru talman! Ett problem som vi blivit alltmer
uppmärksammade på, som en följd av mer eller mind-
re tragiska händelser, ligger i att utbildning på han-
deldvapen och sprängämnen minst av allt är önskvärd
för personer som kan missbruka denna utbildning
genom våld eller hot mot andra. Problemet ligger inte
bara i att vederbörande ges kunskap i hantering av
vapen utan också i att han under utbildningen olovligt
kan komma över ammunition, handgranater, rökam-
munition eller andra farliga produkter.
Så länge inriktningen var att utbilda så många män
som möjligt fanns knappast utrymme för att undanta
personer med hänsyn till dessa risker. Men i det nya
systemet borde det vara en strävan att undvika att ge
vapenutbildning åt våldsbenägna personer. För all-
mänheten måste det te sig stötande att staten utbildar
våldsmän i bruk av vapen.
Frågan är naturligtvis vilka möjligheter som finns
att vid tidpunkten för inskrivningen bedöma riskerna
för att en individ överlagt eller impulsivt kommer att
kunna använda vapen på detta sätt. Det brukar emel-
lertid sägas att avancerade vanebrottslingar i allmän-
het visat klara missanpassningar redan i tidiga tonår.
Den som visat våldstendenser och annan kriminalitet
redan tidigt har därför i många fall uppmärksammats
genom detta hos skolan, polis, sociala myndigheter,
sjukvården, domstolar och andra organ.
Fru talman! Ett specialfall utgörs av organiserade
extremistgrupper som hyllar våldsutövning och i en
del fall kanske också aktivt utövar eller hotar med
våld mot olika etniska grupper eller mot företrädare
för demokratiska synsätt. I det gamla systemet fanns
få möjligheter att förvägra extremister militärutbild-
ning, men i det nya systemet borde möjligheterna vara
betydligt större.
Individer i den här kategorin säger sannolikt att de
har ett stort intresse av att få en kraftfull militär ut-
bildning. Men självfallet finns starka allmänpreventi-
va skäl för att söka undvika att ge dem en utbildning
som riskerar att missbrukas.
Frågan om möjligheten att undanta våldsbenägna
personer från vapenutbildning är inte bara teoretisk.
Senare tid har givit allvarliga exempel på hur militärt
utbildade använt sina kunskaper för att döda eller för
att begå avancerade brott.
Fru talman! 1992 slog riksdagen fast att pliktut-
bildning skall få åläggas den enskilde endast om detta
krävs för att fylla uppgifter inom totalförsvaret. Tidi-
gare hade allmän värnplikt tolkats som att i princip
alla män skulle utbildas, oavsett behoven i krigsorga-
nisationen. Att motståndet varit stort - och fortfarande
inte är nedkämpat - har visat sig inte minst under de
senaste veckorna.
Det är möjligt att en del aktörer motiverade för-
ändringen med hänvisning till ekonomiska skäl. För-
svaret hade under lång tid en svår obalans mellan
kvalitet och numerär. Från 1987 hade statsmakterna
drivit på för en omstrukturering syftande till en mind-
re men bättre utrustad och bättre utbildad organisa-
tion. Den minskade militära organisationen kräver
därmed färre värnpliktiga, vilket i sin tur också är en
förutsättning för att få loss pengar till den nödvändiga
moderniseringen.
Folkpartiet liberalerna har däremot - inte minst
min företrädare på Gävleborgsbänken Hans Lindblad
- i över 20 år pläderat för en sådan strukturomvand-
ling. Men principen om att totalförsvarsplikten endast
skall få användas för den utbildning som krävs för
uppgifter inom totalförsvaret har för Folkpartiet aldrig
varit en budgetfråga. Oavsett ekonomisk ram måste
gälla att man inte skall slösa med skattebetalarnas
pengar utan söka få ut så god effekt som möjligt för
varje satsad krona.
Men lika viktigt är ett moraliskt skäl gentemot den
enskilde. Att ge en effektiv utbildning för en uppgift i
totalförsvaret går att motivera. Men hur skall man
kunna förklara för en person att han eller hon med
plikt tas ut för ett antal månaders försvarsutbildning
som inte motsvaras av något behov?
Fru talman! En grundläggande princip sedan 1992
är således att totalförsvarets personalbehov skall styra
hur många som tas ut till grundutbildning. Samma
princip leder till att utbildningstiderna måste komma
att variera kraftigt mellan olika funktioner.
Sannolikt kommer vi inom de civila delarna av
totalförsvaret att få se ett spektrum av starkt skiftande
utbildningstider. I princip bör detsamma gälla också
på militär sida. Ingen skall ges en längre utbildning än
som behövs för att på ett bra sätt kunna sköta sin
uppgift.
Fru talman! Att utbilda värnpliktiga utan inrikt-
ning på krigsplacering vore således ett stort steg till-
baka och skulle innebära ett övergivande av den prin-
cip som riksdagen slog fast 1992. Skulle man försöka
införa en icke försvarsbetingad pliktutbildning vore
det fråga om en ny statlig verksamhet. I Sveriges
statsfinansiella situation borde det betraktas som ute-
slutet - men i princip vore det lika fel även om staten
haft mer pengar.
En sådan ordning skulle vara direkt destruktiv ge-
nom att en icke försvarsmotiverad värnpliktsutbild-
ning skulle innebära att vi psykologiskt och praktiskt
kom tillbaka till det träsk som förstörde så mycket
inom försvaret under 60-, 70- och 80-talen, då en
överdimensionerad värnpliktsutbildning tog pengar
som hade behövts från angelägna ändamål som sjuk-
vårdstransporthelikoptrar, skyddsvästar och modern
elektronik.
Ur allmän samhällssynpunkt kan det inte heller
rimligen finnas ett intresse av att vapenutbilda fler än
som behövs för att bemanna försvarsmaktens förband.
Vill man av något skäl öka det antal personer som
genomgår pliktmässig grundutbildning inom totalför-
svaret finns långt större skäl att ge fler utbildning för
att i krig kunna biträda i vården av gamla och sjuka,
eftersom den fredstida vårdorganisationen är mindre
än den som erfordras i krig.
Fru talman! Jag yrkar bifall till hemställan i för-
svarsutskottets betänkande.