Herr talman! Det är inte utan att man känner sig
litet högtidlig i dag den 12 december 1994. Det är en
stor dag då vi skall göra ett viktigt principiellt ställ-
ningstagande. Jag skulle t.o.m. vilja säga att detta är
en milstolpe i försvarets och personalrekryteringens
historia.
Den svenska värnplikten har en lång historia, från
medeltidens truppmassor som togs ur den svenska
befolkningen och som gick man ur huse för att försva-
ra sin hembygd ända fram till 1901 års beslut om
indelningsverkets avskaffande.
Under detta århundrade - från 1901 och framåt -
har värnplikten haft olika utformning. Det har förts
många diskussioner om hur många som skulle tas ut
och hur lång tid de skulle göra. Efter 1925 års för-
svarsbeslut handlade det om huruvida alla skulle ge-
nomgå vinterutbildning eller inte. Kategoriklyvningen
under den tidsperioden var ett annat kärt debattämne.
Under beredskapsåren kom värnplikten att bli en
del av den svenska folksjälen. Värnpliktens betydelse
för den folkliga förankringen framstod efter den tiden
som klar för alla.
Vi bör också komma ihåg att för väldigt många
människor är försvarspolitiken ibland - tyvärr - väl-
digt mycket en fråga om just värnplikten.
Men värnplikten är ingen princip som kan förbli
oförändrad århundraden igenom. Till skillnad från
Napoleonkrigen då värnplikten började tillämpas
räknar det moderna kriget inte främst antalet mannar
utan kvaliteten och kompetensen när det gäller att
hantera olika vapensystem. Det är detta som styr den
moderna tillämpningen av värnplikten.
Sverige är ett stort land och måste därför har täm-
ligen många men framför allt skickliga soldater.
1991 tillsatte den dåvarande regeringen en utred-
ning som flera härvarande ledamöter satt med i. Den
blev färdig vid nyåret 1992.
Den viktigaste uppgiften för den utredningen var
att definiera behovet av pliktpersonal och annan typ
av personal i vårt totalförsvar. Vi utvärderade varje
funktion för att se vilken typ av personalrekrytering
som behövdes. Vi undersökte om frivillig rekrytering
var möjlig, vi utvärderade yrkesrekrytering och
pliktrekrytering. Vi kom dels med förslag, dels med
litet lösare bedömningar av hur man skulle kunna
tillämpa pliktsystemet.
Resultatet blev i stort sett det som nu ligger på
riksdagens bord, ett förslag till lag om totalför-
svarsplikt som är en sammanslagning, precis som
tidigare talare har framhållit, av en mängd äldre lagar
kombinerad med delvis nya principer.
Syftet är att pliktrekrytera personal till vårt total-
försvar. Den breddar grundutbildningen för det tradi-
tionella militära försvaret till att också gälla de civila
delarna i mån av behov. Avvägningen, dvs. vilket
antal som skall tas ut till plikttjänstgöring i fred, görs i
samband med varje försvarsbeslut. Jag vill ändå
framhålla - det var långa diskussioner om det i ut-
redningen - att grundanledningen till att vi har valt en
så pass hård pålaga på befolkningen som plikttjänst-
göringen ändå utgör är det militära försvarets behov
av många soldater.
Till skillnad från tidigare utbildar vi inte alla va-
penföra män. Det var en grundprincip i den gamla
värnpliktslagen. I utskottets betänkande fastslås att
behovet i krigsorganisationen, alltså oavsett om det är
den militära eller den civila krigsorganisationen, skall
vara styrande för vilket antal som tas ut till grundut-
bildning, utbildas och krigsplaceras. Övriga lämpliga
förs till en utbildningsreserv. Jag tycker att det är en
bra förändring. Ibland kan värnpliktsdebatten ge in-
tryck av att försvaret är till för att utbilda soldater.
Utskottets lagförslag klargör enligt min uppfattning
det faktum att vi skall utbilda det antal soldater och
andra pliktiga för att fullgöra viktiga samhällsfunktio-
ner som behövs för att försvara landet militärt eller
civilt.
Herr talman! Till slut vill jag säga några ord om
enighet. Frågan har stötts och blötts i en utredning.
Jag vill passa på att skänka en tanke åt Roland
Brännström, som på ett mycket förnämligt sätt ledde
utredningen i mål. Frågan har blötts i departement och
i en försvarsberedning för att slutligen hamna i en
ganska långvarig beredningsprocess i försvarsutskot-
tet.
Frågan om medborgarnas skyldigheter gentemot
det gemensamma kräver enligt min uppfattning sam-
syn och samstämmighet. Plikten i fred genom en
grundutbildning eller i krig är ett av de kraftigaste
tvångsmedel som samhället förfogar över. Därför är
det en oerhörd styrka för det svenska försvaret att
utskottets förslag är enhälligt. Just det allvarliga med
tvångsmedlen gör att vi måste ha ett sanktionssystem
som upprätthåller dem. Land skall med lag byggas. Vi
i utskottet är eniga om att lagarna skall tillämpas.
Precis som Karin Wegestål påpekade är det en dis-
kussionsfråga vilken typ av sanktioner och påföljder
som skall finnas, en fråga som är under beredning just
nu. Förhoppningsvis kommer man fram till en lösning
där. Jag vill bestämt vända mig mot att man inte skall
tillämpa de lagar som finns.
Min uppfattning är att år 1994 i försvarshistorien
kommer att bli ett lika viktigt år som år 1901. Det
beslut som kammaren kommer att fatta är ett lika
viktigt beslut som beslutet 1901. Vi får en modern
krigslagstiftning där rätt mängd, rätt kompetens och
rätt plats är de styrande slagorden - om jag får ut-
trycka det så.
Jag yrkar på utskottets vägnar bifall till förelig-
gande förslag.