Fru talman! 218 män totalvägrade 1993. Det
handlar alltså om män som vägrade göra värnplikt
med eller utan vapen. Av dessa vägrade de flesta
redan vid grundutbildningen. En liten del vägrade
först när det blev aktuellt med repetitionsutbildning.
1993 dömdes 101 personer till fängelse för brott
mot vapenfrilagen och 255 till fängelse för brott mot
värnpliktslagen. Alla är dock inte totalvägrare, som ni
förstår med tanke på de siffror som jag nämnde allde-
les nyss. Försenad inryckning och rymning är exem-
pel på andra handlingar som kan vara brott mot va-
penfri- och värnpliktslagen.
De som vägrar göra värnplikt av samvetsskäl re-
dovisas inte särskilt.
Straffskalen i vapenfrilagen är böter eller fängelse
i högst ett år och i vapenfrilagen böter eller fängelse i
högst sex månader.
I fjol dömdes 356 personer till fängelse för brott
mot vapenfri- och värnpliktslagen. I genomsnitt satt
dessa män fängslade i 1,25 månad.
Fru talman! Det här kostar pengar. Jag har roat
mig med att räkna ut den ungefärliga kostnaden för
detta, som samhället får bära. Jag har kommit fram
till en siffra på ca 11,4 miljoner kronor. Det kostar
samhället 929 kr per dygn att hålla en person fängslad
vid en öppen lokal anstalt, som dessa män oftast ham-
nar på. Till detta skall man räkna kostnaderna för
rättegångar, förlorade skatteintäkter och det faktum
att dessa män inte gör någon samhällelig nytta när de
sitter inne.
Enligt min mening skulle dessa pengar kunna an-
vändas bättre, t.ex. till brottsförebyggande verksamhe-
ter eller till förbättringar för dem som gör värnplikten.
Det är givetvis inte bara ekonomiska aspekter som
får mig att förkasta fängslandet av totalvägrare. Enligt
min mening är fängelse i första hand till för att män-
niskor skall vårdas, så att de blir friska. Tror någon att
totalvägraren efter avtjänad strafftid lämnar fängelset
jublande glad och övertygad om det fantastiska i att
göra värnplikt? Förmodlingen inte.
Jag vill avslutningsvis skicka med följande histo-
ria från verkligheten till er här i kammare men kanske
framför allt till Straffsystemkommittén, som just nu
arbetar med frågan om ett nytt påföljdssystem.
Shalish Patel hotas av konkurs, inte för att han har
misskött sig eller sin verksamhet utan för att han hotas
av fängelse. Han fick inte slippa eller skjuta upp sitt
deltagande i en militärövning.
Shalish blev inkallad när han som bäst höll på att
bygga upp sitt företag. Han hade inte någon som kun-
de ta vid under den tid som övningen ägde rum. När
han kom i gång med sin restaurang i Skövde skrev
han ett nytt brev till berörda myndigheter och skick-
ade med ett intyg från fastighetsägaren, som bekräfta-
de hur viktigt det var för Shalish att kunna fortsätta att
driva sin rörelse utan ett avbrott och att han inte hade
någon som kunde rycka in för honom.
Det blev ett nytt avslag på ansökan, och nu skall
hans öde avgöras i rätten den 24 januari.
Min förhoppning är att Straffsystemkommittén
skall komma med ett förslag som lämnar utrymme för
logiska och mänskliga ställningstaganden i dessa
frågor.
Under den tid som kommitténs arbete pågår anser
jag att fängelsestraff för totalvägrare inte skall utdö-
mas, av ideologiska, medmänskliga och - i och för sig
av mindre betydelse - ekonomiska och kostnadsmäs-
siga skäl.
Fru talman! Jag förutsätter att de riksdagsledamö-
ter som har motionerat angående detta kommer att
stödja reservationen, även om det inte är deras par-
tilinje.
Därför, fru talman, yrkar jag bifall till reservatio-
nen.