Herr talman! Jag skall börja med att svara Lars
Werner.
Om det vore så enkelt att lösa 80-talets
bostadsproblem som att bara inrätta ett
bostadsdepartement och en bostadsminister är jag
övertygad om att regeringen hade gjort det. Det är
inte regeringen utan regeringschefen som avgör hur
arbetet inom en regering fördelas. Han har valt den
fördelning han har gjort. Det hade förmodlingen
funnits en bostadsminister om regeringschefen
hade varit centerpartistisk. Men detta är inte
riksdagens bord, och det har vi också skrivit i vår
reservation.
Det är ganska naturligt att det blir en debatt i första
hand om regeringens bostadspolitik eftersom det
inte finns något konkret alternativ till denna att
diskutera. Lennart Nilsson kritiserade regeringens
bostadspolitik och brist på bostadspolitik i 18
minuter. Det enda konkreta han kom fram till var
att socialdemokraterna vill ha samarbete och en
öppen dialog. Det kan jag från min sida genast
erbjuda. Det som i övrigt finns av konkreta förslag
för framtiden är alltså förslaget om en
bostadspolitisk utredning.
Bo G Jenevall har åtminstone visioner om
framtiden, och han har också vissa skattepolitiska
förslag till lösningar som är intressanta.
Det faktum att det inte finns något konkret
alternativ till regeringens bostadspolitik från
oppositionens sida är avslöjande nog och innebär
att många som tror på fagra löften och allmänt
välvilliga uttalanden om ökade subventioner
riskerar att bli grundlurade om socialdemokraterna
kommer i regeringsställning efter valet.
Att socialdemokraterna inte för fram några
konkreta förslag är förståeligt och logiskt. Det finns
ingen annan realistisk väg ur de problem som den
tidigare socialdemokratiska politiken försatt de
boende i det här landet i än den politik som
regeringen måste föra.
Egentligen skulle det vara frestande att bifalla
kravet på utredning. Socialdemokraterna skulle
tvingas att redovisa sina konkreta alternativ i annat
än målande beskrivningar om historien i ett sådant
utredningsarbete.
Herr talman! Det vi nu upplever på
bostadsmarknaden är en nödvändig uppstädning av
en havererad socialdemokratisk bostadspolitik där
boendet mer och mer fjärmades från den
ekonomiska verkligheten. En sådan omställning
kan inte göras smärtfritt och utan att det känns för
de boende, även om en del kunde ha varit
annorlunda och mer kunde ha gjorts. Jag erkänner
gärna det. Det är bara att konstatera att de boende
tvingas vara med och betala de miljarder som
klipparna på fastighetsmarknaden tilläts spekulera
med under den socialdemokratiska regeringstiden
genom höga räntemarginaler och i många fall
nekade och uteblivna krediter för investering i en
ny bostad.
Byggjobbarna får känna av problemen med de
onormalt höga byggkostnaderna för de dyra hus
som byggdes under den senaste treåriga
socialdemokratiska regeringsperioden genom att
nyproduktionen stoppat upp och arbetslösheten
ökar. Bankerna vågar inte ge krediter eftersom de
riskerar att göra förluster om folk flyttar från de
dyra husen till de hus som nu tack vare den nya
politiken kan produceras billigare.
För att bryta denna olyckliga kostnadsspiral var en
omläggning nödvändig. Det har hänt en del.
80-talets högräntepolitik har ersatts av en
ekonomisk politik för låga räntor. Räntorna är nu
de lägsta på 20 år. Det sänker kostnaderna för
boendet både för den enskilde och för
statsbudgeten.
Höginflations- och spekulationsekonomin i
fastigheter har ersatts av en politik för låg inflation.
Inflationen är nu mycket låg, och det har gjort
spekulationen i boendet på skattebetalarnas
bekostnad helt ointressant.
Ett kostnadsdrivande subventionssystem som har
gynnat dyrorter och dem som har råd att satsa i lyx
och stora ytor och som ökar statsutgifterna har
ersatts av ett kostnadsdämpande
finansieringssystem som prioriterar stöd till den
nödvändiga normalbostaden, som gynnar
konkurrens och mångfald och som minskar statens
kostnader.
Subventionsströmmen från boende i glesbygd och
småorter till överhettade koncentrationscentra har
ersatts av ett system som styr i motsatt riktning och
som ger ett rättvist stöd lika för varje kvadratmeter
oavsett var i landet den byggs.
Onödiga regler som verkat kostnadsdrivande och
som gett inflytande åt experter och kreditgivare har
ersatts av ökade möjligheter för de boende att
själva påverka både boendets utformning och dess
kostnader.
Generella stöd har minskat och ersatts av mer
behovsinriktade åtgärder för att värna de svaga på
bostadsmarknaden. När de generella
räntebidragen minskades med 3,4 miljarder kronor
1992 ökades samtidigt bostadsbidragen till de
svagaste hushållen med 1,7 miljarder kronor.
Lyxsaneringen i ombyggnadsverksamheten har
ersatts med varsam upprustning, som gör att de
boende kan bära större andel av
ombyggnadskostnaden och bo med rimliga hyror
även efter en upprustning. Genomsnittskostnaden
för en renoverad lägenhet har minskat från ca
450 000 kr 1991 till under 200 000 i dag.
Tvångströjan på allmännyttan har tagits bort och
ersatts av möjligheten för kommunalpolitikerna att
avyttra kommunala fastigheter till hyresgästerna
och ta det fulla ansvaret för den kommunala
bostadsplaneringen. Det stimulerar den lokala
bostadspolitiska debatten i stället för att strypa den.
Ett svagare besittningsskydd för hyresgäster har
ersatts av ett starkare.
Hyresgästernas utsatthet på grund av risk för
byggfusk och sjuka-hus-problem har motverkats av
en bomiljögaranti i form av en tioårig
byggfelsförsäkring.
Herr talman! Exempelsamlingen över
omläggningen kunde göras mycket längre, men
tiden medger inte detta, och jag stannar därför vid
detta.
Det är den här inriktningen på politiken som skall
fortsätta. Vi skall fortsätta att anpassa boendet till
den ekonomiska verkligheten, för att skapa rimliga
boendekostnader för de boende som håller på sikt,
och stödet skall prioriteras till nödvändig
normalbostad och riktas till dem som bäst behöver
stödet. Ett bosparande som ökar valfriheten för de
boende och underlättar kreditgivningen skall sättas
i sjön. Arbetet med att förbättra boendemiljön
skall gå vidare, och boendet och byggandet skall
anpassas till kretsloppssamhället. Det är i
koncentrat vad som sägs i betänkande nr 15 som
motiv för avslag på de krav som ställs på en
utredning. Vi behöver ingen utredning för att ge
dessa klara och entydiga signaler till marknaden om
framtiden.
Herr talman! Jag yrkar därmed bifall till hemställan
i betänkande nr 15 i dess helhet och avslag på
samtliga däremot stående reservationer utom i
mom. 18, där jag yrkar bifall till reservation nr 11.
Herr talman! Låt mig också något beröra
betänkande nr 14.
I betänkandet yrkas avslag på de motioner om
ökade insatser för att stimulera
ombyggnadsverksamheten med hänsyn till det
beslut som riksdagen fattade den 2 mars i år och
som innebär att ytterligare 1,5 miljarder kronor
satsas på detta område. Tillsammans har riksdagen
därmed satsat 4,9 miljarder kronor för att
överbrygga problemen i byggandet när
nybyggnationen har sviktat och det behövs mera av
ombyggnadsverksamhet.
Socialdemokraternas agerande och politik i detta
sammanhang är verkligen av märkligt slag. Först
yrkar socialdemokraterna i sin motion under den
allmänna motionstiden i januari på ROT-insatser i
storleksordningen 2 miljarder. Omedelbart efter
motionstiden tar socialdemokraterna i
arbetsmarknadsutskottet initiativ som leder fram
till riksdagsbeslutet om de 1,5 miljarderna, ett
beslut som även regeringspartierna ställt sig
bakom.
Ungefär samtidigt med riksdagsbeslutet yrkar
socialdemokraterna i bostadsutskottet bifall till sina
motionskrav om ytterligare 2 miljarder kronor. Min
fråga är vad som egentligen har hänt mellan den 2
mars och 24 mars då betänkandet justerades, som
har gjort att socialdemokraternas bedömning om
ROT-stimulanser så kraftigt har förändrats att
insatserna behöver mer än fördubblas i förhållande
till vad de föreslog tre veckor tidigare.
Detta är inget annat än ett utslag av att
socialdemokraterna i arbetsmarknadsutskottet och
bostadsutskottet inbördes inte är ense om tagen.
Om socialdemokraterna i bostadsutskottet inte är
nöjda med regeringens åtgärdsinriktning, vilket ju
framgick mycket tydligt av Lennart Nilssons
anförande, varför, Lennart Nilsson, överlåter de då
till regeringen och den centerpartistiske
arbetsmarknadsministern att utforma dessa förslag
och beslutet? Socialdemokraterna hade ju haft
möjligheten att påverka dessa fullt ut, om de hade
valt att hantera frågan i bostadsutskottet, dit alla
dessa motioner hade remitterats och där
sakbehandlingen skulle äga rum. Det här visar att i
varje fall de socialdemokrater som inte sitter i
bostadsutskottet litar mer på Börje Hörnlund än på
sina egna ledamöter i bostadsutskottet. Och nu
skall tydligen socialdemokraterna i
bostadsutskottet visa sin styrka genom att vidhålla
förslag som redan är tillgodosedda.
Men frågan är allvarligare än så. Det
socialdemokratiska agerandet får svåra följder för
bygg- och bostadsmarknaden. Och jag frågar mig
om socialdemokraterna egentligen vill ha i gång
byggverksamheten. Vill ni verkligen det? Om det
är så skulle ni inte agera som ni gör. Ni agerar på
ett sådant sätt att ni kastar in bygg- och
bostadsmarknaden i en fullständig ovisshet om
framtiden. Och inget är allvarligare för dem som
tänker starta ett bygge eller satsa på investeringar
för framtiden än ovisshet och osäkerhet om
statsmakternas agerande och de regler som skall
gälla för byggandet och boendet för framtiden.
Vad socialdemokraterna nu gör är att skicka ut en
mycket tydlig osäkerhetssignal till marknaden och
bostadssektorn om framtiden om att boendet skall
utredas med syfte att dramatiskt förändra
regelverket och öka subventionerna. Dessutom ger
de antydningar om fagra löften om ytterligare
stimulanser och subventioner både till nybyggnad
och ombyggnad, för övrigt löften som aldrig går att
infria i rådande ekonomiska situation för landet
med mindre än att räntor och inflation skjuter fart
igen, dvs. att socialdemokraterna tänker åtgärda
dagens problem med den politik som har
åstadkommit problemen. Det minsta man kan
begära är att socialdemokraterna också förser sina
löften med retroaktivitet fr.o.m. nu för att inte
förlama byggandet helt fram till valet.
Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till
betänkande nr 14 i dess helhet och avslag på den
socialdemokratiska reservationen.
(forts. 9 §)
Ajournering
Kammaren beslöt kl. 13.58 på förslag av förste vice
talmannen att ajournera förhandlingarna till kl.
14.00, då statsminister Carl Bildt skulle lämna svar
på interpellationerna 107 och 117.
Återupptagna förhandlingar
Förhandlingarna återupptogs kl. 14.00.