Herr talman! Jag tycker att två saker är typiska för
debatten här i dag. Den ena uttrycks i utskottets
betänkande 15, i första meningen, där det sägs att
utskottet behandlar bl.a. motioner om en utredning
om bostadspolitiken. De motionerna avstyrks,
egentligen utan någon särskild motivering, av
regeringens små polisaspiranter i utskottet.
Den andra typiska saken är att vi har begåvats med
en tjänsteman från något av departementen, och
det är vi glada över. Varmt välkommen! Men nog
är det väl ganska typiskt det också, hur man från
sju departement behandlar en sådan här debatt. Jag
vill vädja till tjänstemannen, vars närvaro jag
tycker är bra, att han går ut och ringer och ber
någon komma hit. Det är gott om departement att
välja på.
Vi kan naturligtvis raljera över det här, men jag
tycker ändå att regeringspartiernas representanter
borde skämmas litet grand, som inte har kunnat
släpa hit ett enda statsråd i dag.
Sedan, när det gäller bostadsfrågorna, tycker jag
att utskottsmajoritetens olika förslag andas
självgodhet, att allting egentligen är bra -- samtidigt
som antalet tomma lägenheter i många regioner är
rekordstort, samtidigt som man befarar en allvarlig
bostadsbrist i vissa storstäder och universitetsorter
inom en relativt kort tidsrymd.
Arbetslösheten i yrken som är knutna till
byggverksamheten är den största sedan kriget.
Nästan alla yngre byggnadsarbetare håller nu på att
slås ut från sina olika skrån. Samtidigt varnar allt
fler, inte bara från det block som jag enligt Jenevall
tillhör, för att vi snabbt kommer att få en
kapacitetsbrist när konjunkturen sätter fart om
kanske ett eller två år.
I dag vet vi att byggnadsinvesteringarna har fallit
dramatiskt, och den låga aktivitetsnivån beräknas
bestå under överskådlig tid. Det mest
anmärkningsvärda är att näringslivets och
industrins investeringar i bostadsproduktion och i
ombyggnad har fallit mycket momentant. 57 000
lägenheter byggdes under 1992. 1993 byggdes
10 000. Det är ett fall på 82 %.
Ändå tycker den borgerliga regeringen och
representanter för majoriteten i bostadsutskottet
att detta inte kräver någon särskild ytterligare
uppmärksamhet. Man tycker att läget är hyfsat. Jag
fasar för en situation som skulle få den borgerliga
regeringen att reagera med kraft. Hur skulle det se
ut vid den tidpunkten, när man inte reagerar i dag?
Sanningen är ju att sammanbrottet inom bygg- och
bostadssektorn under den borgerliga regeringen
påverkar landets samlade ekonomi negativt. Det
har gjort tusentals människor arbetslösa i onödan.
Det har försatt många människor i oöverskådliga
och livslånga lånefällor.
Regeringens politik eller brist på politik har
förlamat hela bygg- och bostadssektorn. Enbart
raset i bostadsbyggandet minskar BNP med 1-2 %.
Färska forskarrapporter visar att segregeringen i
människors boende ökar. Klyftor mellan rika och
fattiga som delvis försvann på 70-talet har nu
kommit tillbaka. I dag kan man konstatera
skillnader i barns hälsa och utveckling, beroende på
vilket bostadsområde de bor i och var de kommer
ifrån.
För oss som vill föra en social bostadspolitik är
detta någonting mycket skrämmande. Men det
skrämmer naturligtvis inte en del i regeringen som
bor rätt hyggligt och inte har några problem med
segregationen. Jag tror dock ändå -- man skall ju
vara snäll också -- att det inte är likgiltigt för alla
regeringsaktivister.
Jag noterar att i den senaste debatten här i
kammaren om byggandet -- i måndags tror jag det
var -- sade Börje Hörnlund, han som inte skulle
administrera så hög arbetslöshet, att
byggbranschen är den mest bekymmersamma
branschen och att vi behöver diskutera mer. Jag
tror t.o.m. att han nämnde att vi behöver diskutera
mer i bostadsutskottet. Han hade ju kunnat vara
här i dag.
Men då är min fråga: Betyder det att Centern, som
ibland -- i vart fall ute i landet, det vet jag -- visar
tecken på realism och social omsorg, har givit upp
försöken att bedriva en bostadspolitik i regeringen
med moderaterna och i stället hoppas på samarbete
med de tre socialistiska partierna i
bostadsutskottet? Ja, Jenevall, jag får väl kalla
Nydemokraterna för socialister, efter
omröstningen i går.
Om Centern vill diskutera en socialt inriktad
bostadspolitik, då är Agne Hansson, Ivar Franzén
och andra i Centerpartiet som jag betraktar som
människor med socialt hjärta och realistiska
bostadspolitiker varmt välkommna. Men då måste
vi reda ut var Centerns smärtgräns går. Det tycker
jag är bland det svåraste att utröna i svensk politik
i dagsläget. Vad vill Centern egentligen i den här
frågan och en del andra frågor också, som jag inte
skall ta upp nu?
Jag vill ändå försöka. Hur stort kaos skall råda i
bostadspolitiken innan Centern går med på en
utredning om en fortsatt social och solidarisk
bostadspolitik utifrån dagens villkor och
förutsättningar? När kommer Centern att anse att
det behövs en ansvarig bostadsminister och ett
övergripande bostadsdepartement? den frågan
ställer jag till Agne Hansson i dag.
När det gäller ROT-programmet är det ganska
betecknande att i betänkande 14 behandlas nästan
50 motionsyrkanden med krav på insatser av olika
omfattning och inriktning för att stimulera
reparation, om- och tillbyggnad. Men det är lika
symptomatiskt att av dessa närmare 50
motionsyrkanden kommer fyra från
regeringspartierna. Har ni någon uppfattning om
varför det ligger till så?
Byggnadsinvesteringarna har nu kommit ner på en
extremt låg nivå. De föll med 18 % 1993 och
beräknas falla med ytterligare 22 % under 1994.
Arbetslösheten inom byggsektorn är rekordhög,
30-40 % i januari 1994 i olika delar av landet.
Samtidigt är samtliga aktörer i byggnadsbranschen
överens om att dagens situation är förödande för
branschens förmåga att möta de framtida kraven.
Det spelar ingen roll om det är fackliga
organisationer, hyresgästorganisationer,
fastighetsägare, byggföretag, fastighetsförvaltare
eller kommuner, alla är djupt oroade.
Ekonomer, banker och bostadslåneinstitut oroas
över den kapsejsade byggnadssektorn och framför
allt över dess inverkan på statsfinanserna. I t.ex.
Stockholm, där behovet av fler bostäder är stort,
påbörjades enbart 692 lägenheter under 1993 --
siffran avser Storstockholm. Det är en nedgång
med över 80 % jämfört med året innan.
Länsstyrelsen, som ju inte kan betraktas som någon
socialistisk organisation i denna stad även om jag
och en del andra är med, är mycket oroad över att
bara hälften av de ombyggnadsprojekt som fått
bidrag har startats. Bidrag har givits för
nyproduktion av 5 000 lägenheter. Av dem har bara
1 200 påbörjats. Det är bara ett axplock ur de siffror
som finns.
Jag skall sluta med att ta upp frågan om ett
bostadsdepartement. Det är en rätt intressant
fråga. Bo G Jenevall, som jag tycker har ett rätt
stort socialt hjärta i olika frågor -- om än inte i alla --
har varit med om den skrivning som
utskottsmajoriteten ställer sig bakom. Jag vet inte
hur de andra ser på det. Jag vill framför allt ställa
frågan till Centerpartiet: Anser ni att det inte är
någon speciellt viktig fråga?
Om man avvisar en samordning av bostadsfrågorna
och byggnadsfrågorna kan det ge intryck av att man
inte prioriterar frågan. Efter att vid flera tillfällen
ha diskuterat frågan får jag uppfattningen att det
inte är mödan värt att diskutera den i riksdagen
längre.
Jag har naturligtvis ingen övertro på att ett
bostadsdepartement löser alla frågor. Vi har haft
olika modeller under åren. Men det är beklagligt att
många människor, framför allt i branschen,
uppfattar det som om regeringen inte har något
uttalat intresse för de bostadspolitiska frågorna.
Jag har ställt mig bakom samtliga
socialdemokratiska reservationer i en
meningsyttring. Jag har i denna meningsyttring
också tagit upp frågorna om bostadsbyggandet i
Stockholms län, ekonomiskt stöd till delning av
stora lägenheter, hyresnivån i nyare bostäder och
ett ekologiskt byggande. Jag vill sluta med att yrka
bifall till de socialdemokratiska reservationerna
och till meningsyttringarna i bostadsutskottets
betänkande 15 vid mom. 12, 13, 15 och 17.