Herr talman! Vid varje tillfälle under den senaste
mandatperioden som vi här i kammaren har försökt
att diskutera bostadspolitik har ansvarigt statsråd
saknats. Det är väl bara att konstatera att den kritik
som utskottsmajoriteten riktar framför allt mot
regeringens brist på handläggning när det gäller
bostadspolitiken är ytterst berättigad.
Vi säger att det behövs en sammanhållen
organisation inom regeringskansliet för att klara
bostadspolitiken. I dag kan vi konstatera att man,
om vi skall diskutera bostadsfrågor utifrån det som
bostadsutskottet har att klara av, får vända sig till
Finansdepartementet, Miljödepartementet,
Näringsdepartementet och Civildepartementet.
Ibland kan man undra över om det har varit så här
på grund av ovilja eller om det skett medvetet inom
regeringskansliet.
Vi socialdemokrater lutar åt uppfattningen att man
inte vill driva någon bostadspolitik i vårt land.
Därför är jag naturligtvis glad över att
utskottsmajoriteten riktar kritik och säger att det
behövs ett bostadsdepartement.
Även om vi här i riksdagen inte har att bestämma
över hur man i departementen organiserar sitt
arbete är detta en klar fingervisning om att vi måste
ha en regering som för, och har, en bostadspolitik
samordnat.
Varje morgon när man kommer till Riksdagshuset
stöter man på några byggnadsarbetare här utanför.
De bär på en skylt där det redovisas hur många
tusen byggjobbare som är utan jobb. Det är alltså
några få personer från Stockholm som visar hur det
ser ut i landet. De är ett par tre stycken av de drygt
30 % byggarbetare som går arbetslösa i vårt land.
Men samtidigt vet vi att det finns enorma behov på
det här området. Det finns behov av att bygga. Det
finns behov av att reparera. Det finns behov av att
bygga om. Det finns, för att uttrycka det klart,
behov av att använda de människor som varje dag
demonstrerar utanför detta hus på ett bättre sätt än
man för närvarande gör.
I den regeringsdeklaration som den borgerliga
regeringen redovisade när man trädde till skrev
man följande:
''Bostadspolitiken inriktas på att alla skall ha
möjlighet till en bra bostad till ett rimligt pris.
Detta förutsätter en bygg- och bostadsmarknad
med mer av konkurrens och valfrihet.''
Det är kanske på sin plats att fundera litet över
innebörden i de här parollerna, att fundera över
vad det blev av bostadspolitiken -- eller bristen på
bostadspolitik, som vi ibland säger.
Vad har hänt med kostnadsutvecklingen i fråga om
bostadsbeståndet? Vad har hänt med byggjobben?
Ja, det finns redovisat: Drygt 30 % av
byggarbetarna är arbetslösa. Drygt 10 % är föremål
för olika former av åtgärder. Det är alltså ungefär
40 % av byggarbetarkåren som står utanför den
ordinarie arbetsmarknaden.
Hur ser det ut inom byggämnesindustrin? Hur gick
det med valfriheten i boendet? Vilken vilja har det
funnits att rätta till problemen för det 80-tal
konkursmässiga bostadsrättsföreningar som finns?
Den s.k. bostadsministern, som heter Bo
Lundgren, säger att det är bostadsföretagens och
bostadsrättsföreningarnas eget fel. De får skylla sig
själva. De har byggt för dyrt.
Samtidigt kan vi konstatera att tusentals och åter
tusentals människor i vårt land har blivit vräkta
därför att de inte klarar av kostnaderna för sitt
boende. Ytterligare är att vänta. ''Bostadsminister''
Bo Lundgren säger att det är bostadsföretagens
eget fel. Människorna som blir vräkta får skylla sig
själva, därför att man har byggt för dyrt.
Det är alltså bristen på handlingskraft och vilja att
göra någonting för att rätta till de problem som
finns som vi är så väldigt kritiska till.
Hur har det gått med neutraliteten mellan olika
boendeformer? Det är bara att konstatera att det
inte finns någon sådan.
Man kan konstatera att den bostadspolitik eller
brist på bostadspolitik som vi har upplevt under de
gångna åren är katastrofal. Det vittnar inte minst
den skrift om som vi i dag fick i våra postfack från
byggentreprenörföreningen. Den handlar
egentligen i grunden om exakt samma kritik som vi
socialdemokrater för fram i bostadsutskottets
betänkande. Tyvärr, skriver man, är det nu i april
1994 för sent att förhindra en skadlig utslagning av
kompetens och byggkapacitet som Sverige
framgent kommer att behöva.
Man pekar på att Sverige är det land inom OECD-
länderna som tillsammans med Finland har minst
bostadsinvesteringar i hela Europa. Man säger att
konsekvenserna av bristen på bostadspolitik
kommer att bli att mycket av byggindustrin slås ut.
Man pratar i regeringsförklaringen om konkurrens.
Men det är bara att konstatera att många av de
byggföretag, inte minst mindre och medelstora,
som har funnits ute i landet har upphört att
existera. Det innebär att det blir ett fåtal jättar kvar
på marknaden, som när konjunkturen vänder, när
det blir fart igen kommer att i stort sett ha monopol
på den här verksamheten. Då kan man fundera på
hur det går med konkurrensen.
Det är ingen liten kritik som Byggentreprenörerna
riktar mot den förda politiken. VD för
Byggentreprenörerna, Bert Lilja, skriver i sin
årsredovisning: ''Alltför många politiker tycks tro
att den enda vägen till den svenska ekonomins
återhämtning går över en sargad byggbransch. -- --
-- Men vi ropar inte efter stöd för vår egen skull, vi
ska inte bygga primärt för att ge jobb åt företagen
och deras anställda, vi ska bygga det som
marknaden efterfrågar -- -- -- Men vi vill öppna
politikernas ögon för branschens villkor och
betydelse för hela samhällsekonomin.''
Man kan konstatera att genom att hela den här
sektorn har minskat sin andel av
bruttonationalprodukten innebär det enormt
mycket både för sysselsättning och för den
inhemska verksamhet som är så viktig för att klara
ett lands ekonomi.
Man pekar också på att i och med att kapaciteten
minskar, att så många färre människor kommer att
finnas i den här branschen, tappar man kunskaper
som kommer att leda till enorma problem när
utvecklingen kommer att vända igen. Man säger till
och med att det kommer att bli mycket värre än det
var under slutet av 80-talet, när det var överhettat
på byggmarknaden. Det kommer att bli ännu värre
eftersom så många människor och så mycket
kunskap tappas.
Egentligen skulle vi socialdemokrater kunna skriva
under allt vad Byggentreprenörerna säger, därför
att det är den verklighet som vi alla upplever och
som man inte vill göra någonting åt från regeringens
sida.
Vi socialdemokrater vill föra en bostadspolitik som
sätter kraft bakom de målsättningar som vi ibland
när vi diskuterar här i kammaren är överens om,
nämligen att man skall ha en god bostad. Det är
bara det att när det från den här tomhänta
regeringens sida inte förs någon praktisk politik
finns det ingen innebörd i målsättningarna.
I valrörelsen inför förra valet lovade Carl Bildt
sänkta hyror. Jag såg den anonyma planministern
Görel Thurdin på stora valaffischer där man lovade
sänkta hyror. Det är bara att konstatera att den
politik man har bedrivit, inte minst genom snabba
neddragningar av räntesubventionerna, har lett till
att många människor råkar illa ut. Det är dagens
verklighet. Bostadsutskottets ordförande kan åka
land och rike kring och i stort sett hålla med alla om
att det är besvärligt. Men man gör inget åt det. Man
accepterar det som är en dyster verklighet för
många människor.
Om det fanns litet av kurage och om man levde upp
till det man pratar om ute i landet borde man bifalla
den socialdemokratiska reservationen, som
handlar om att vi inte skall försämra
räntesubventionerna ytterligare under 1995/96,
som riksdagen har fattat beslut om, de s.k. 3
miljarderna. De betyder, som både
bostadsutskottets ledamöter på den borgerliga
kanten och jag är medvetna om efter alla de samtal
och brev som vi har fått från oroliga människor,
väldigt mycket. Det kanske är marginalen som
avgör om de får flytta från sitt hem eller inte.
Det enda man har lyckats åstadkomma under den
här perioden är att man har sagt att vi skall ha en
kontrollstation. Egentligen behövs det ingen
kontrollstation. Verkligheten pekar ut precis hur
det ser ut. Man måste vidta åtgärder, inte minst för
att klara de årgångar som har de här bekymren,
som riskerar konkurser.
Det är inte heller speciellt mycket som den här
tomma regeringen har åstadkommit när det gäller
den koppling som är så viktig i en bostadspolitik. Vi
har under alla år varit medvetna om att när
nyproduktionen går ned ökar man ombyggnader,
reparationer och tillbyggnader. Det har varit en god
och sund socialdemokratisk politik att när det blir
nedgång på ett område satsar man på det andra
området för att hålla balansen, för att hålla uppe
kunskapen, för att klara byggämnesindustrin osv.
Även Byggentreprenörerna säger att beroende på
de neddragningar som gjorts lär det inte heller
komma i gång mycket ombyggnadsverksamhet
under det kommande året. Det gör det naturligtvis
inte därför att riksdagen får tvinga fram beslut,
eftersom regeringen inte föreslår någonting.
Samtidigt föreslår man villkor som i praktiken
betyder att det inte kommer i gång någon
verksamhet. Då utgår vi från att man inte vill. Det
finns en ovilja mot att dra i gång verksamheter på
de här områdena.
Redan förra året pekade AMS på att det behövs ett
ROT-program. Vi debatterade det förra året. Vi
trodde att det skulle komma något i
budgetpropositionen. Det enda som kom var att
man avskaffade en del räntestöd i stället för att
skapa underhållsverksamheter.
Sedan tvingades regeringen via
arbetsmarknadsutskottet här i riksdagen att
använda ca 1,5 miljarder till ROT-verksamhet. Det
sorgliga är bara att när man presenterar villkoren
för detta skriver man i bostadsutskottets
betänkande att det handlar om tre månader. Man
har alltså två månader på sig, under maj och juni,
för att komma i gång med de här åtgärderna. Efter
den 1 juli är det kört. Nästa år skall de vara
avslutade.
Bostadsutskottets ordförande säger i ett
pressmeddelande att det är tillräckligt med
åtgärder i och med detta. Med utgångspunkt från
verkligheten och situationen på bostadsområdet är
i varje fall vi socialdemokrater övertygade om att
det behövs åtgärder på detta område under
åtminstone det kommande året. Men
bostadsutskottets majoritet säger att det räcker i
och med detta.
Det räcker naturligtvis inte. Många av dessa
åtgärder kräver planering. De kommer inte att
komma i gång före den 1 juli. Man måste i varje fall
ha åtgärder i beredskap som kan komma i gång
under hela detta år, eftersom vintern kommer att
bli besvärlig.
Vi socialdemokrater är medvetna om att det krävs
en långsiktig bostadspolitik. Människor får inte
råka ut för att villkoren förändras alltför drastiskt.
Man bygger upp sitt boende på att man har saker
och ting att rätta sig efter. Vi står därför öppna för
att framöver samarbeta om en ny bostadspolitik
som bygger på att alla skall ha rätt till en god bostad
till en rimlig kostnad.
Vi vill alltså ha en utredning som preciserar
målsättningar om en ny och långsiktig
bostadspolitik och som tittar på hur vi skall
motverka den segregation i boendet som ju blir
alltmer tydlig på många håll på grund av
flyktingfientlighet, osv., där grupper ställs emot
varandra.
Vi vill ha en bostadspolitik som tar sikte på att vi
får en vettig ombyggnadsverksamhet, förnyelse och
en finansiering som leder till att även unga
människor som vill flytta från morsan och farsan
har råd och möjlighet att klara det.
Vi vill också i detta sammanhang titta på hur
samhällets ansvar skall te sig när det gäller
bostadspolitiken. Vi är öppna för en dialog om en
kommande bostadspolitik. Men jag är övertygad
om att det inte går att göra det med den nuvarande
regeringen. Det krävs en socialdemokratisk
regering för att kunna klara det.
Herr talman! Jag vill yrka bifall till den
socialdemokratiska reservationen till
bostadsutskottets betänkande 14. Givetvis står vi
bakom samtliga reservationer till betänkande 15,
men jag yrkar endast bifall till reservationerna 1, 3,
4, 6, 10 och 12. I övrigt yrkar jag bifall till utskottets
hemställan.
I detta anförande instämde Håkan Strömberg (s).