Fru talman! Gustav Fridolin och Anne-Marie Ekström har ställt en rad frågor till mig som rör barn med uppgivenhetssymtom.
Gustav Fridolin har frågat mig vilka åtgärder jag avser att vidta för att klargöra att de uttalanden som gjordes i samband med debatten om de apatiska flyktingbarnen inte stämde och säkerställa att de familjer som upplevt sig kränkta av uttalandena ska få en ursäkt.
Anne-Marie Ekström har frågat mig vilka åtgärder jag avser att vidta för att tillförsäkra de barn vars föräldrar misstänks för brott en trygg och bra omvårdnad, snabba upp handläggningen av ärendena samt inte avvisa de barn som utsatts för misshandel tillsammans med gärningsmännen och slutligen, om det visar sig att misstankarna var ogrundade, vilka åtgärder jag avser att vidta för att barn och föräldrar ska få en ursäkt. Jag besvarar båda interpellationerna i ett gemensamt svar.
Jag vill börja med att konstatera att vi äntligen kan se en minskning av antalet barn som lider av uppgivenhetssymtom. Det är glädjande.
Vi kan fortfarande inte vara säkra på varför dessa barn utvecklar uppgivenhetssymtom. I motsats till vad Gustav Fridolin hävdar kan vi heller inte vara säkra på vad minskningen av antalet barn med uppgivenhetssymtom beror på.
Den nationella samordnaren för barn i asylprocessen med uppgivenhetssymtom presenterade den 2 maj rapporten
Asylsökande barn med uppgivenhetssymtom - trauma, kultur, asylprocess
. Av rapporten framgår bland annat att barnens tillfrisknande nästan alltid inträffar efter det att uppehållstillstånd har beviljats och att samordnaren inte har kunnat fastställa några generella förklaringar till fenomenets uppkomst. Samordnaren menar dock att olika omständigheter var för sig eller i kombination kan förklara enskilda fall av barn med uppgivenhetssymtom. Problemet är komplicerat och kräver en multifaktoriell förklaringsmodell.
Samordnaren kommer i sitt fortsatta arbete att närmare analysera minskningen av antalet barn med uppgivenhetssymtom. Min förhoppning är att samordnarens slutliga analys ger oss bättre kunskap som grund för eventuella ytterligare åtgärder på myndighetsnivå och inom kommuner och landsting.
Det är viktigt att ha i åtanke att vi talar om barn som befinner sig i mycket utsatta situationer. Som alltid när det gäller samhällets insatser för utsatta barn ska barnets bästa sättas i främsta rummet.
Socialtjänsten har det yttersta ansvaret för att barn i utsatta situationer får det stöd och det skydd som de behöver. Insatser för och utredningarna kring de barn som misstänks fara illa ska utgå från vad som är bäst för det enskilda barnet. Socialtjänsten är skyldig att utan dröjsmål inleda en utredning om den får kännedom om att ett barn far illa eller riskerar att fara illa och kan behöva någon åtgärd från nämndens sida. En utredning ska leda till en bedömning av om barnet och familjen behöver hjälp och till beslut om lämplig insats. Den utgör också grund för beslut om omhändertagande av barn och unga. Jag utgår från att socialtjänsten i varje enskilt fall vidtar de åtgärder som behövs för att skydda barn och att den gör det med barnets bästa som utgångspunkt.
Av förundersökningskungörelsen framgår bland annat att förundersökning där målsäganden vid tiden för anmälan inte fyllt 18 år ska bedrivas särskilt skyndsamt om brottet riktas mot barns liv, hälsa eller frihet. Förundersökningen ska vara avslutad och beslut fattat i åtalsfrågan så snart det kan ske och inom tre månader efter den tidpunkt då det finns någon som är skäligen misstänkt för brottet. Tidsfristen får överskridas endast om det är motiverat med hänsyn till utredningens beskaffenhet eller andra särskilda omständigheter. Bestämmelsen om tre månader är inte absolut utan varje enskilt fall måste bedömas individuellt, och utredningarna måste ske på bästa sätt efter barnets behov. Rättsväsendet har en god kapacitet att handlägga ärenden som rör barn.
När det gäller eventuella avvisningar av dessa familjer är det Migrationsverkets uppgift att göra de utredningar och bedömningar som krävs innan ett avvisnings- eller utvisningsbeslut verkställs. Om ett barn är omhändertaget enligt LVU och har ett vårdbehov kan, enligt utlänningslagen, ett tidsbegränsat uppehållstillstånd beviljas även om barnet eller barnets familj saknar asylskäl eller andra skäl för uppehållstillstånd. Kan ändamålet med vården tillgodoses i hemlandet saknas i princip tillräcklig anledning att meddela tidsbegränsat uppehållstillstånd för vård enligt LVU. Socialtjänsten ansvarar för barnets vård och har kontakt med Migrationsverket som i sin tur undersöker om barnet kan få motsvarande vård i hemlandet. Migrationsverket har i dessa fall kontakt med bland annat svenska beskickningar och frivilligorganisationer i det aktuella landet för att kunna bedöma om vård eller behandling kan ges där.
Avslutningsvis vill jag betona vikten av att asylsökande barn ska behandlas på samma sätt som andra barn i Sverige. Barnkonventionen, som Sverige har ratificerat, tillerkänner alla de barn som finns under landets jurisdiktion de rättigheter som följer av konventionen. Detta innebär att även asylsökande barn omfattas av samhällets skyddsnät, på samma villkor som barn bosatta i Sverige.
Då Gustav Fridolin, som framställt interpellation 2005/06:388, anmält att han var förhindrad att närvara vid sammanträdet medgav tredje vice talmannen att Mikael Johansson i stället fick delta i överläggningen.