Fru talman! Jag börjar med att tacka för svaret. Bakgrunden till den här frågeställningen från Gustav Fridolin är fenomenet med barn som helt tappat livsgnistan, fallit i apati.
När detta uppmärksammades gjorde bland annat migrationsministern ett antal uttalanden som vållade viss uppmärksamhet. Bland annat skulle det vara en humanitär katastrof att utfärda en förordning som gav dessa barn en särskild möjlighet att tillsammans med sina familjer stanna och få vård och trygghet i Sverige. Logiken, som bland annat uttrycktes av flera regeringsföreträdare i debatten, var att om en sådan öppning skedde skulle flera barn hamna i sjukdomstillstånd.
De här uttalandena uppfattades naturligtvis som kränkande av många familjer som led med sina svårt sjuka barn. Sedan dess har riksdagen beslutat om en tillfällig, mer generös asyllagstiftning som kan ge barn med apati - uppgivenhetssymtom, som det också kallas - klara möjligheter att få stanna. Följden har inte blivit det som regeringen och statsrådet befarade utan att antalet apatiska barn faktiskt har minskat. Det har regeringens samordnare klart visat.
Det vill på något sätt säga att om vi hade tagit hand om de sjuka barn vi hade i landet och gjort asylprocessen mer human hade det alltså funnits större möjligheter för barn att läka och bli friska, medan den hårda linje som regeringen inledningsvis drev inte kunde leda till detta. Därav frågeställningen från Gustav Fridolin: Vilka åtgärder avser statsrådet att vidta för att dels klargöra att de uttalanden som gjordes i samband med debatten om de apatiska flyktingbarnen inte stämde, dels säkerställa att de familjer som upplevt sig kränkta av uttalanden ska få en ursäkt?
För att återgå till svaret från statsrådet påtalas där att vi fortfarande inte kan vara säkra på varför dessa barn utvecklar uppgivenhetssymtom. Jag uppfattade att migrationsministern hade en teori. Ett som var en väldigt tydlig uppfattning från statsrådet var att om vi släppte loss en generös lagstiftning via förordning skulle antalet barn som faller in i apati öka.
Statsrådet säger vidare att vi, i motsats till vad Gustav Fridolin hävdar, inte heller kan vara säkra på vad minskningen av antalet barn med uppgivenhetssymtom beror på. Det enda statsrådet kan vara säker på är att om antalet barn med uppgivenhetssymtom ökade skulle det bero på att vi var mer generösa. Mycket, mycket ologiskt!
Vi kan med anledning av samordnarens rapport klart konstatera att dessa barns sjukdomssymtom i princip har försvunnit efter den generösa inställningen.
Statsrådet säger vidare att förhoppningen är att samordnarens slutliga analys kommer att ge oss bättre kunskap som grund för eventuella ytterligare åtgärder på myndighetsnivå och inom kommuner och landsting. Jag uppfattade det som statsrådets väldigt tydliga och klara uppfattning. Hon hänvisade till kontakter med läkare och psykologer som sade något helt annat.
Statsrådet har inte berört den sista delen i frågan, nämligen huruvida de familjer som uppfattat uttalandena kränkande ska få en ursäkt eller inte. Jag hoppas att debatten kan leda fram till ett svar.