Fru talman! Jag sade i mitt förra inlägg att det är väldigt oroande att den granskning som har gjorts av socialtjänsten visar att man inte har utrett de här barnen i tillräcklig omfattning och att man heller inte har polisanmält, som socialtjänsten också har ansvar för att göra. Då säger Anne-Marie Ekström att jag försöker vända det mot familjerna. Det är inte det det handlar om. Vad jag säger är att vad som är oerhört viktigt är att vi alla står upp för och att vi alla påtalar att asylsökande barn har samma rättigheter och ska ha samma skydd som alla andra barn som bor i Sverige. Det är precis det som står i mitt svar, nämligen att om det är barn som far illa är det socialtjänstens ansvar, och socialtjänsten ska ta det ansvaret. Om barnen behöver vård är det naturligtvis sjukvårdens ansvar. Om barnen ska stanna i Sverige eller inte, Anne-Marie Ekström, utreder och bedömer Migrationsverket och migrationsdomstolarna utifrån den lagstiftning som vi har fattat beslut om i regering och riksdag.
Jag vill gå tillbaka ett par år, till 2004, då vi bara hade en del spridda rapporter om att det fanns barn med uppgivenhetssymtom. Sedan kom en rapport som visade att det då var 162 barn, vilket var otroligt oroväckande. Vad vi i regeringen då omedelbart gjorde var att vi tillsatte en nationell samordnare med uppgiften att för det första försöka få mer kunskap. Vi visste väldigt lite, och vi vet fortfarande ganska lite. Men vi ville ha mer kunskap. För det andra skulle det förebyggande arbetet utvecklas.
Vi har gjort oerhört mycket mer än det. Vi har också sett till att handläggningstiderna i asylprocessen har förkortats. Mellan åren 2003 och 2004 minskade handläggningstiderna med 30 %. Vi kommer att gå vidare. Vi är fortfarande inte nöjda. Vi kommer att sätta målet när det gäller barnfamiljer att det inte ska ta längre tid än tre månader. Vi har också gett Socialstyrelsen i uppdrag att utreda detta och ge de riktlinjer som behövs inom vården.
Vi har också fattat ett praxisbeslut som innebär att vi har sänkt ribban för alla barn. Vi fattade ett praxisbeslut som gällde ett apatiskt barn, och det var det som debatten i riksdagen handlade om. Det handlade nämligen inte om ifall apatiska barn ska få stanna eller inte, utan det handlade om ifall vi ska fatta beslut per automatik med ett kollektivt beslut eller om vi ska se till att vi har lagar och regler som gäller för alla barn, som gäller för apatiska barn men också för barn med andra typer av sjukdomar.
Den väg regeringen valde var att med praxisbeslut se till att vi har lagar, regler och bedömningar som gäller barn med uppgivenhetssymtom, barn som kanske är aidssjuka, barn med hjärntumörer etcetera och att vi får en sådan grund att stå på. Vi vet fortfarande inte vad minskningen nu beror på men man kan hoppas att den beror på de åtgärder som har vidtagits, nämligen att de barn som är sjuka har fått stanna. Men vi har också satsat oerhört mycket på det förebyggande arbetet så att vi inte ser några insjuknade barn längre.