Fru talman! Jag har också fått mig till dels den rapport som Länsstyrelsen i Stockholm kom med i går. Jag tycker att det är oerhört oroande. Vad länsstyrelsen säger är att man har granskat nio ärenden som rör de familjer vars barn har uppgivenhetssymtom och som har anmälts till polisen. Man har alltså funnit brister i åtta av de här ärendena.
De brister som länsstyrelsen har funnit är precis de som Ann-Marie Ekström pekar på. Det är väldigt bristfälliga utredningar, eller ingen utredning alls. Man har funnit att det är dålig samordning mellan olika myndigheter, att tillräckliga åtgärder till skydd för barn inte har vidtagits. Sedan är det en mening i länsstyrelsens rapport som berör mig oerhört starkt, och jag antar att det berör också både Mikael Johansson och Ann-Marie Ekström oerhört starkt. Länsstyrelsen skriver så här: Länsstyrelsen har noterat att socialtjänsten av olika skäl inte har polisanmält misstankar, händelser och hot som troligen skulle ha betraktats som mycket allvarliga i andra ärenden. Vad länsstyrelsen faktiskt säger är att asylsökande barn med uppgivenhetssymtom inte behandlas på riktigt samma sätt som andra barn.
Det tycker jag är oerhört oroväckande. Det är som om det dras ned en rullgardin, en asylgardin, när det handlar om barn med uppgivenhetssymtom. Det här var någonting som socialtjänstminister Morgan Johansson påtalade. Det kan vara så att man inom vården är så rädd för att utsättas för den oerhörda kritik som man kan utsättas för bara man går in i debatten om apatiska barn att man inte vågar vidta åtgärder. Det tycker jag är oerhört oroväckande. Det är naturligtvis någonting som vi måste titta mera noga på.
När det gäller de insatser som regeringen gjort har regeringen arbetat oerhört brett. Det finns ingen konsensus hos läkarvetenskapen om hur detta ska diagnostiseras. Uppenbarligen kan Gustav Fridolin och Mikael Johansson veta hur dessa barn ska diagnostiseras, men det finns inga vetenskapliga fakta som man kan grunda en sådan diagnos på.
Av det skälet arbetade regeringen mycket brett för att hitta förebyggande insatser och för att vidta åtgärder i asylprocessen så att vi ser till att barn får den vård de behöver. Men tyngdpunkten låg väldigt mycket på att försöka förebygga att barn hamnar i så här oerhört svåra situationer och utvecklar den här typen av symtom.