Herr talman! ATP-systemet var definitivt bättre för pensionärerna genom att det var förmånsbaserat, precis som Kenneth Lantz säger, och att man var garanterad 65 % av slutlönen, något man inte är i dag. Det fanns utrymme för allt det man eventuellt skulle vilja göra, föda barn och studera. Man kunde bli sjuk, och ändå räckte tiden till. Men då hade politikerna ansvaret, till exempel genom pensionstillskottet som man kunde höja så att de sämst ställda pensionärerna fick det som de så väl behövde, lite mer pengar i plånboken.
Politikerna har också sänkt basbeloppet och därmed urholkat pensionerna. Vi har inte lyckats förmå vare sig socialdemokrater eller någon annan att återställa basbeloppet för dem som har fått betala det som behövdes vid den stora sanering som gjordes.
Det vi har fått i stället är ett system där politikerna inte tar något ansvar. Det ligger helt autonomt vid sidan av statsbudgeten med en automatisk broms som slår till och där Kenneth Lantz inte kommer att ha någonting att säga till om. Så är det.
Då är frågan: Vad gör man när garantipensionen dessutom är värdesäkrad och inflationen kanske är låg? Pensionen kommer kanske inte att räcka till. Då hjälper det egentligen inte att prata om att vi ska höja bostadstillägget för pensionärer. Pensionärerna måste ju veta att de har någonting att överleva på, att de ska kunna klara sig.
I det här systemet, där man löper risken att pensionen inte räknas upp, trots att vissa politiker slår sig för bröstet och säger att nu har pensionen stigit, kan den likaväl sänkas. Jag har väldigt svårt att förstå att man kan tycka att det nya systemet skulle vara bra för den enskilde individen.