Herr talman! Om vi går tillbaka till ATP-systemet vill jag be Ulla Hoffmann att tänka tillbaka på att det var ett system som naturligtvis hade en trygghet eftersom det var ett förmånsbaserat system. Men jag vill se det som en falsk trygghet. Är det så att ett företag går ut och lovar guld och gröna skogar men resurserna de facto tar slut är det möjligtvis så att man måste vidta åtgärder för att rätta till det här. Den makten må väl ändå riksdagen ha haft även på den gamla tiden, att man var tvingad att vidta åtgärder om pengarna började ta slut. Då hade man antingen fått belasta de inbetalande premieansvariga personerna med en högre inbetalning eller vidta åtgärder för att sänka pensionen.
Jag skulle vilja ställa frågan tillbaka: Ser inte Ulla Hoffmann en ärlig trygghet i det nya systemet? Det visar faktiskt upp tydliga säkerheter, både för den enskilda individen som är pensionsberättigad och för samhället som en gemensam faktor. Det är inte så att det finns två kontrahenter som ska spela schack mot varandra och slå ut varandra.
Jag anser, precis som tidigare talare som har talat om Genomförandegruppen och pensionsöverenskommelsen, att det är ett bra och säkert system som definitivt kan bli bättre. Det får vi fortsätta att arbeta på. Men vi kan inte i dag prestera något annat, bättre system än det vi har i dag.