Fru talman! Margareta Viklund har ställt ett antal
frågor till mig om svenska åtgärder mot hiv/aids.
Inledningsvis vill jag slå fast att arbetet mot
hiv/aids är och förblir en mycket högt prioriterad
fråga för Sverige. Det är bl.a. därför som Sverige är
aktiv och pådrivande medlem i styrelserna för såväl
UNAIDS som den nybildade globala fonden mot
aids, tbc och malaria. Under vårt halvår som ordfö-
rande i EU deltog vårt land mycket aktivt i förhand-
lingarna om den deklaration om hiv/aids som FN:s
generalförsamling antog i juni 2001. Vi driver också
vikten av att integrera hiv/aids i det arbete som görs
av FN:s olika fonder och program.
Hiv/aids drabbar hela samhället. Det är en epide-
mi som trasar sönder samhällsväven. Det är en hälso-
fråga som får konsekvenser inte bara för hälsosektorn
utan för hela samhället. Det handlar om ekonomisk
utveckling och om en fungerande sjuk- och hälsovård
tillgänglig för alla. För att nå framgång måste kampen
mot hiv/aids finnas med i alla delar av vårt arbete.
Detta gör det svårt att redovisa insatserna i en särskild
budgetpost. I höstbudgeten redovisade regeringen ett
bidrag på 600 miljoner kronor över tre år till den
globala fonden mot aids, tbc och malaria. Det är
öronmärkta resurser, men speglar endast en begrän-
sad del av Sveriges totala insats mot hiv/aids.
Jag delar Margareta Viklunds uppfattning att ökad
jämställdhet mellan män och kvinnor är avgörande i
kampen mot hiv/aids och i kampen mot fattigdomen.
Jämställdhet är ett av de svenska biståndsmålen. Re-
spekt för kvinnans rättigheter är både ett mål och ett
medel för utveckling. Kvinnans sexuella och repro-
duktiva rättigheter är centrala - inte minst för att
minska spridningen av hiv/aids. Men vi måste också
arbeta med männen och deras sexualitet.
I det internationella arbetet, exempelvis i för-
handlingarna om FN-deklarationen förra året, driver
Sverige linjen att sjukdomens allvarliga följder måste
vara styrande för arbetet mot hiv/aids. Skillnader i
kultur och människosyn får inte lägga hinder i vägen
för ett effektivt arbete mot hiv/aids. Detta var dock en
av de svåra punkterna i FN-förhandlingarna 2001. Vi
avser från svensk sida att noga bevaka denna fråga i
samband med den årliga uppföljningen av FN-
deklarationen.
Barnen är dubbelt utsatta. Många bär på hiv.
Ännu fler har förlorat en eller båda sina föräldrar i
sjukdomen. Kartläggningar av de föräldralösa bar-
nens situation har redan gjorts av bl.a. Unicef. Förra
året presenterade regeringen en särskild strategi för
barn som drabbas av hiv/aids. Sverige ger redan ett
omfattande stöd för att förbättra situationen för dessa
barn.
Ett mycket viktigt inslag i svenskt utvecklingsbi-
stånd gäller just uppbyggnaden av hälsosystem. Sve-
rige bidrar aktivt inom både WHO och UNAIDS för
att detta ska prioriteras. Inom den globala fonden har
Sverige också drivit denna linje, så att medel från
fonden kan användas till att bygga upp hälsosystem.
När det gäller överföring av hiv till spädbarn sät-
ter FN-deklarationen mot hiv/aids upp målet att an-
delen spädbarn som smittas ska minskas med 20 %
till år 2005 och med 50 % till år 2010. Sverige kom-
mer inom ramen för biståndssamarbetet att medverka
till att dessa mål uppnås.
Självfallet ska människor som är sjuka kunna få
tillgång till sjukvård inklusive medicin. I samarbete
mellan FN-organ som WHO och UNAIDS har läke-
medelsindustrin medverkat till betydande prissänk-
ningar på bromsmediciner. Tolv länder har t.ex. er-
bjudits och accepterat gratis distribution av Nevirapi-
ne för att förhindra att smitta överförs mellan mor och
barn under graviditeten.
En möjlighet att minska finansieringsbördan för
u-länder utgörs av prisdifferentiering. Sverige har i
EU aktivt förespråkat främjandet av ett frivilligt så-
dant system för läkemedel mot hiv/aids, tuberkulos
och malaria. Läkemedelsindustrin inbjuds att för-
handla med u-länder om väsentligt lägre priser för
mediciner på dessa länders marknader. Inom EU
diskuteras möjligheten att inrätta ett särskilt EU-
organ som ska övervaka och befrämja överenskom-
melser om prisdifferentiering.
I situationer av nationell hälsokris har länder rätt
att ta till drastiska åtgärder för att säkra tillgången till
läkemedel. Denna rätt bekräftades genom beslut vid
WTO:s ministermöte i Doha i november 2001. Där-
emot saknar många av de minst utvecklade länderna
kapacitet att dra nytta av denna möjlighet, t.ex. att
genom tvångslicenser producera läkemedel. Det på-
går förhandlingar i WTO för att komma till rätta med
detta problem. Sverige och EU vill att de länder i
hälsokris som saknar egen produktionskapacitet un-
der vissa villkor ska kunna låta ett annat land produ-
cera de nödvändiga medicinerna. Målet är att en lös-
ning ska ha uppnåtts före utgången av detta år.
Men användning av bromsmediciner är en kom-
plicerad process som fordrar stöd från ett väl funge-
rande sjukvårdssystem. I de fattiga länderna saknas
sådana resurser. Fokus i dessa länder måste därför
ligga på prevention, socialt stöd och vård samt - på
lång sikt - vacciner som kan nå även de fattiga. Det
är en långsiktig kamp som måste föras på bred front,
vilket ju också tydligt framgår av FN-deklarationen
från juni 2001. Om detta arbete inleds med att värl-
dens länder börjar genomföra de åtaganden man ena-
des om i New York den 25-27 juni 2001 tror jag att
oerhört mycket vore vunnet.