Fru talman! Det här är egentligen en oerhört stor
fråga. Jag ser väldigt allvarligt på hiv/aids-frågan.
Jag talade med en person i dag om hur situationen
egentligen ser ut här i Sverige. Jag har varit med och
arbetat med hiv/aids-frågan här i Sverige på ett tidigt
stadium och instämmer helt och hållet i det ministern
säger om vikten och betydelsen av förebyggande
arbete och att många hjälps åt i detta arbete från alla
möjliga instanser, organisationer och annat. Då be-
hövs det en klar och tydlig handlingsplan, som jag
talade om när det gällde den förra frågan.
I Sverige dör det färre i dag. Det kanske är därför
man inte är så intresserad av hiv/aids-frågan här i
Sverige längre. Färre dör, och därmed får vi egentli-
gen fler aidsfall i landet varje år eftersom vi också får
ungefär 250 nya fall. Detta gör att problemet på intet
sätt är löst här i Sverige.
Allt det här med medicin, som ministern var inne
på nyligen, är egentligen ett väldigt stort experiment.
Det finns ju inget bot för sjukdomen ännu. Man kan
bromsa den. Vi vet också att aidsvirus har egenska-
pen att det kan förändra sig. Ena stunden kan det se ut
på ett sätt, och nästa sekund kan det få en helt annan
skepnad. Vi har ännu inte den fulla kunskapen om
sjukdomen, och det är det som är så svårt och besvär-
ligt.
När det gäller TB och malaria finns det botande
mediciner för de sjukdomarna. För hiv/aids finns det
inte det. Därför vidhåller jag det jag sade förut: Jag
tycker att man skulle ha en särskild fond för just aids.
Jag ser mycket allvarligt på den frågan.