Fru talman! Först vill jag tacka för ett bra svar,
men det ger ändå anledning till ytterligare ett par
frågor.
Jag instämmer helt i ministerns slutord i hans
svar, särskilt den sista meningen som syftar på FN-
deklarationen från juni 2001: "Om detta arbete inleds
med att världens länder börjar genomföra de åtagan-
den man enades om i New York den 25-27 juni 2001
tror jag att oerhört mycket vore vunnet."
Men frågan är då hur Sverige, den svenska reger-
ingen, kan trycka på de andra länderna så att de upp-
fyller sina löften och förpliktelser. Jag ser det som ett
mycket tufft och viktigt arbete för mänskliga rättig-
heter och jämställdhet. Frågan om makt, som tycks
behärska världen, får komma i andra hand. Har mi-
nistern något svar på den fråga som han själv ställde?
Och hur mycket är regeringen beredd att satsa på
hiv/aids i ett globalt perspektiv? 600 miljoner kronor
låter mycket men räcker inte långt. Hiv/aids-
perspektivet måste in i hela biståndspolitiken.
Fru talman! Jag anser att hiv/aids-frågan och dess
behandling eller, kanske bättre, brist på möjlighet till
behandling på ett alldeles speciellt sätt belyser hela
syd-nord-komplexet och den orättvisa fördelningen
av resurser. Det gäller t.ex. den medicinska och soci-
ala forskningen, som främst satsar på västvärldens
problem. Jag vill också påstå att problem som
hiv/aids påverkar oss ännu mer genom globalisering-
en. Det är viktigt att vi har med oss våra fattiga syst-
rar och bröder och deras barn på vagnen mot utveck-
ling och demokrati, men eftersom ca 5 miljoner är
aidssjuka enbart i Sydafrika och sjukdomen drabbar
alla samhällsklasser oavsett hudfärg kan det också få
konsekvenser för våra gemensamma handelsuppgö-
relser och ömsesidiga åtaganden.
Jag har inte minst i arbetet i mitt eget utskott, för-
svarsutskottet, under hela den här mandatperioden vid
åtskilliga tillfällen hävdat att hiv/aids inte bara är ett
hot mot folkhälsan och mot enskilda individer utan
också ett säkerhetspolitiskt hot. Staters framtid kan
stå på spel, inte minst i Afrika. Tyvärr har jag inte fått
med mig utskottsmajoriteten när det gäller den säker-
hetspolitiska dimensionen av hiv/aids men också
andra sjukdomar av epidemisk karaktär.
Hiv/aids hotar den politiska stabiliteten i hela Af-
rika, och Sverige satsar miljarder kronor på bistånd
och uppbyggnad av samhällsstrukturer som raseras av
aids, och det får naturligtvis konsekvenser också för
Sveriges och andra länders säkerhet. Eftersom FN:s
säkerhetsråd har klassat hiv/aids som ett säkerhetspo-
litisk hot kan jag inte förstå varför inte Sveriges re-
gering kan acceptera den ståndpunkten. Vi brukar ju
ändå ställa oss solidariskt på FN:s sida i de allra flesta
sammanhang. Ser biståndsministern utifrån denna
mycket kortfattade beskrivning och aspekt att det kan
finnas anledning också för den svenska regeringen att
se hiv/aids som en säkerhetspolitisk fråga? Ett sådant
ställningstagande kanske inte direkt ligger på bi-
ståndsministerns bord, men jag utgår från att det inom
regeringen finns en viss samordning och diskussion
gällande de utrikespolitiska frågorna.
Hiv/aids-frågan är inte enkel, fru talman, men vill
världen verkligen göra någonting åt hiv/aids-
situationen så kan vi. Det är jag helt övertygad om,
men man kan undra om världen verkligen innerst inne
vill. Vi kan ju bara titta på Sydafrikas president och
hans förnekande av problemet, trots att hans land är
ett av de värst drabbade i världen. Under senare tid
har han ändå varit tvungen att lätta upp sina uttalan-
den något. 5 miljoner människor i Sydafrika har aids.